Veterinärstudenten Lina Flyrén antyder i Fria Tidningen 19/11-11 att Jordbruksverkets kontroll av svensk minknäring är bristfällig och att verket skulle ha sopat frågan under mattan.

Att åsikterna är delade om svensk djurhållning råder det ingen tvekan om, men det är viktigt i en debatt att man håller sig till sanning och fakta, och det som veterinärstudenten antyder är helt enkelt inte sant.

Svensk djurskyddslag tillhör de hårdaste i världen. Och att lagstiftning och kontroll är sträng välkomnar svensk minknäring, både för djurens och våra seriösa uppfödares skull.

Vi har på eget initiativ sett till att inspektionerna är betydligt mer frekventa än vad som är normalt för kontroller av djurbesättningar. Det gör vi eftersom vi tillsammans med myndigheter vill utveckla näringen – i samverkan och med fakta som beslutsunderlag. Bland annat fakta som tagits fram under de fyra senaste åren i forskningsprojekt om minkar.

Jag kan bara rekommendera veterinärstudenten att ta del av detta. Inte minst för att man ska undvika att utifrån personliga preferenser och övertygelse dra slutsatser om en svensk myndighets självständighet.

Sveriges riksdag fattade beslut så sent som i april att minkfarmare ska få finnas kvar. Jordbruksverket håller just nu på att se över regelverk och i den delen samverkar Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund med att ytterligare höja kvaliteten i svensk minknäring. Men demokratiska beslut och sedvanligt arbete med kontroll, uppföljning och utbildning är inget som de som motarbetar oss accepterar – än mindre vill delta i.

Deras svar är mordbrand, skadegörelse, attacker mot minkar och mordhot som riktar sig mot farmare och deras familjer.

De som säger sig värna djurens väl och ve är de som genom utsläpp och färgattacker ställer till mest lidande för djuren. Minkar som släpps ut är de som plågas. De svälter ihjäl, blir påkörda och orsakar en ekologisk katastrof i närområdet.

Låt mig vara tydlig med att allt polisanmäls, men förhållningssättet att inte ens försöka acceptera demokratiskt fattade beslut är i längden inte bara ett hot mot farmare utan också mot hela vårt öppna och demokratiska samhälle. Enskilda minkfarmsattacker är en polisiär fråga, men givet att en hel näring utsätts är det en politisk hantering som måste till.

Det är viktigt att vi har en debatt och diskussion om hur svensk djurhållning kan utvecklas och förbättras. Det välkomnar vi, men låt den diskussionen utgå från fakta och evidensbaserad kunskap istället för svepande formuleringar som att mer eller mindre inkompetensförklara Jordbruksverket. Det gagnar inte debatten, och än mindre den viktiga diskussionen om hur svensk minknäring kan utvecklas.

Lina Flyrén svarar direkt: ”Fakta talar emot minkfarmning”

Johan Dalén har en poäng: vi bör hålla oss till fakta. Man kanske också ska akta sig för att ryckas med av sitt personliga ekonomiska intresse i en sådan här debatt?

De studier som Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund finansierat, SLU genomfört och Jordbruksverket baserar sina föreskrifter på, har inte utgått från minkens naturliga beteende. Istället har de låtit minkarna välja mellan status quo och ett alternativ som är en rimlig ekonomisk omställning för pälsdjursbranschen.

De har jämfört en pytteliten etagebur med en pytteliten standardbur. Det kan möjligen säga att minkarna hellre tar två steg än ett, men det säger inte hur de mår.

I forskningen har man tittat på hur stor procent av tiden som djuren utför stereotypier; ett förskönande mått i sammanhanget eftersom det är antalet individer som utför stereotypierna som är relevant.

En individ som har utvecklat beteendestörningar har drivits mycket långt i sin psykiska ohälsa – oavsett om den springer i cirklar i fem eller tjugo procent av sin vakna tid. Studierna har heller inte bedömt antalet passiva stresshanterare. Genom att avla på till synes lugna individer kan pälsdjursuppfödarna minska stereotypierna. Det betyder inte att djuren mår bättre, de är bara mer apatiska.

Av de fyra årens forskning har endast en artikel publicerats och i den kommer forskarna fram till att varken näthylla, plastcylinder, boll eller alla tre berikningar samtidigt, räcker för att minska eller avbryta stereotypt beteende hos minkarna i standardburar.

Resultatet kunde kanske ha fått Jordbruksverket att överväga om de ens skulle ha kvar den paragraf i dagens föreskrifter som säger att minkar ska ha ett föremål att sysselsätta sig med. 85 procent av farmerna struntade dessutom i den vid länsstyrelsens kontroller i augusti 2010. Men istället för att överväga hur relevant det är för minkarna att ha en boll som miljöberikning toppar Jordbruksverket de nya föreskrifterna med att trycka in ett till föremål på den lilla burytan.

Nu ska minkarna inte bara ha en boll. De ska ha en plastcylinder också! Jag tycker inte att det är seriöst.

Djurskyddsföreskrifter värda namnet bör utgå från det djurslag de ska skydda. Uppenbarligen var Jordbruksverkets tjänstemän medvetna om minkarnas behov när föreskrifterna för hållande av djurparksdjur utformades.

En mink på djurpark har rätt till 100 kvadratmeter, till gräv- och simmöjligheter. I de nya minkföreskrifterna ska två minkar dela på en gallerbur vars golvyta är mindre än en halv kvadratmeter.

Försök gärna presentera evidensbaserad kunskap och fakta som motiverar den skillnaden.

Lina Flyrén