Ledare för länder i tredje världen gör sitt yttersta för att kasta ljus på konsekvenser som de upptinade och förändrade klimatcyklerna redan åsamkat miljontals människor. I klimatmötets kulisser, bortträngda från industriländernas samveten och agendor, framträder omständigheter som borde ha varit en del av mötesordningen, men som fortsätter att så sprickor i världskroppen. Det rör sig bland annat om landgrabbing, den nya tidens markkolonialism där småskaliga jordbrukare världen över ser sina marker konfiskerade av storföretag för att säkra framtida bördiga lundar.

Så fungerar toppdiplomatin. Likt ett skuggspel där dolken aldrig är långt borta. Vänder du ryggen så känner du den i ryggen. John Vidal summerar i The Guardian (29/11-11): ”Verkligheten för den internationella diplomatin är att länder följer efter makten, gömmer sin vapen och blickar åt det håll dit vinden blåser och sluter därefter upp bakom den som förutses gå hem med segern.”

John Vidal jämför Kyotoavtalet med ett grekiskt drama bestående av svek, stora insatser och, framför allt, tragedins beska färger.

Medan Durban pågår tusentals mil härifrån pågår ett klimatmöte inom var och en av oss. I Sverige har den borgerliga världsuppfattningen blivit utgångspunkten för normalitet, demokrati och utveckling. Medan rapport efter rapport visar hur avregleringar av samhällssektorer tvärtemot nyliberala politikers vanföreställningar inte leder till effektivare lösningar av kollektivtrafik, samhällsservice och välmående fortsätter Sverige att gå i bräschen för den nya tidens nyliberalism, anförd av solidariska ledord stulna från det socialdemokratiska folkhemsbygget för att lugna eventuella verbala invändningar.

Det rör sig om en spegelvänd politik; svart har blivit vitt, fel har blivit rätt, eurokrisen beror naturligtvis inte på en imploderande kapitalism, motorvägar har blivit miljövänlighet. I andra hörn av världen har utvecklingen sånär hunnit bortom hoppets gränser. Inför förra klimatmötet i Köpenhamn 2009 skakade möbeltillverkaren Michael i Duckenfield, östra Jamaica, på huvudet.

”Politik är snack, inte handling”, sa Michael avfärdande och fortsatte:

”De vita männen på andra sidan jordklotet har aldrig frågat oss vad vi vill ha för framtid. De räknar bara blint med att vi ska vilja följa i deras fotspår, som lydiga knähundar. Jag är medveten om att vi i fattiga världen tar första och största smällen när klimatet ändras. Se bara på industrierna som läggs ner och jordbrukare som svälter här, men det nämns inte på toppmötet. De snackar istället siffror och andra dumheter. Varför skulle jag bry mig? Jag har väl annat att tänka på: att överleva.”

Vad har ändrats, vad har gett Michael och miljontals andra ickevita för skäl till ökade förhoppningar om en mer demokratisk – och i längden ekologiskt rotad – värld? Michael och hans familj betalar det högsta priset för de omritade geopolitiska kartorna; det är han som måste resa en timme extra för att handla mat då marknaden i Duckenfield tynat bort, han som trots närproducerad mat ändå måste se hur bygdens enda näring – sockerfälten – lider av hög feber i sviterna av privatiseringar och giftutsläpp i kringliggande floder. Var är Michaels röst i Durban? Finns Michaels röst inom var och en av oss?

I dokumentären War photographer om fotografen James Nachtweys arbete i oroszoner och ekonomiska under där barn likväl tvingas arbeta på soptippar istället för att gå i skolan fäller han kommentaren som ekar ända in i Durbans politiska kärna och vidare in i var och en av oss: ”Vi är förpliktade att ta itu med problemen världen lider av på vad sätt var och en av oss förmår. Om vi inte gör det – vem skulle då göra det?”