Ty är det någon, som är en politisk extremist i sammanhanget – skrivet utan några som helst värderingar av Fria Tidningen och vad den står för – är det ny- och extremliberalen Segerfeldt. Han är – sina många framträdanden, utläggningar och artiklar till trots – en främmande fågel i den seriösa och anständiga borgerligheten, en som gör regeringspartierna större skada än nytta. Vilket för övrigt nyliberaler alltid har gjort, fast de inte begriper det själva.

Hur länge kunde inte vänstern med framgång skrämma väljarna för nyliberalismen under 1980-talet och efterföljande decennium, innan moderaterna därefter definitivt kastade ut den kalla och krassa ideologin och kunde växa rekordartat?

Men Segerfeldt har inte kommit till insikt om extremliberalismens fördärvlighet och medborgarnas avståndstagande från den. Han står kvar på murkna skansar och fortsätter att producera politiska åsikter, som är representativa endast för honom, Mattias Svensson och en eller annan likasinnad övervintrande Hayekbeundrare. Här är några bland många i exempelsamlingen:

– Biståndsdebatten är ideologiskt irriterande och moraliskt förkastlig, dundrade han i Tro och politik (1/2-11) i ett angrepp särskilt på kristna insatser för att hjälpa nödställda folk.

– Varken Jesus eller vänstern tillhör mina favoriter och min uppfattning är att organisationer som Diakonia har bidragit till en oseriös debatt om svenskt bistånd, fortsatte han i tidningen.

Förvisso finns det skäl att ibland sätta ett frågetecken för Diakonias handlande, men vari ligger det ”moraliskt förkastliga” i dess egen programförklaring, sålunda lydande:

”Vi arbetar för att alla människor ska få leva under värdiga förhållanden i en rättvis och hållbar värld, befriad från fattigdom. Var med och hjälp oss att förändra orättvisa politiska, sociala och ekonomiska strukturer som hindrar människor från att leva ett värdigt liv”.

– Bort med allt offentligt stöd till kulturen, kräver Segerfeldt vidare och kallar samhällssektorn för ”tvångsmonopolet”, vilket tar ut orimliga skatter – skatt är ”stöld”. Han föraktar klassisk bildning, låter han meddela på sin blogg, hyser åsikten att politiker är förmyndare, skulle gärna se att privatiseringen av Sverige blir i det närmaste total; han har själv sagt sig vara ”till salu”.

Humanism, socialt ansvar, omtanke om de svagaste är honom främmande, kan man utläsa av artiklar, blogginlägg och annat i den – som ovan erinrades om – serieproduktion av extremliberala åsikter som bär hans signum. Sverige som ett ut i fingrarna på varje parfymförsäljare genomkommersialiserat marknadstorg, där var och en bara tänker på sig själv och struntar i medmänniskan, är Segerfeldts ideal.

Således några exempel på en extremliberals världsbild. Läs gärna hans egen blogg, produktionen på nätets olika debattfora och andra från moderation, ansvar och sociala hänsyn väsensfrämmande avtryck som han gör. Det kommer ju från hästens egen mun och avslöjar – om något – en politisk extremism, som likt en iskall nordlig orkan skiljer sig från den normala recension, som misshagade Segerfeldt och fick honom att använda den karakteristiska projiceringen som vapen mot en kritiker.

För övrigt borde han vid det här laget ha lärt sig att en författare normalt sett inte polemiserar mot recensenter.