Nejet blev rungande trots att näringsliv, sossar och moderater arm i arm med lobbyister nästan köpte upp allt medialt utrymme. En illustration sa emellertid mer än tusen nålar den där varma sensommaren: ”Klart vi ska in och påverka”, utbrast en liten fisk som närmade sig valens väldiga och öppnade gap. Antagligen var detta en av många talande akvareller som låg till grund för att andra EU-länder valde att inte folkomrösta om den nya valutan. Sanningen kan göra ont ibland.

”Euroismen” spirade emellertid under dessa år. Som en god glass som smälter i solen. Optimismen kunde inte se en tillvaro efter smekmånaden med utbytta sedlar och de första fylleresorna till Berlin utan att – fan, wow – behöva växla pengar. Unionen som i ord förkastade ickedemokratiska metoder och centralisering hade tagit ytterligare ett jättekliv mot en centraliserad politik där den starke äger ordet och inflytandet.

Facit har nått allmänheten i flera vågor. Finanskriser där EU stått i förgrunden har avlöpt varandra och nu fått ”världens största demokratiprojekt”, som folkpartister kallat unionen, att vända sig till diktaturens effektiva lösningar. Under den senaste veckan har två av EU:s ekonomiskt mest utsatta länder – Grekland och Italien – tillsatt nya statschefer. Märk väl ordet: tillsatt. Känns konceptet igen? George W Bush besteg Vita huset efter att faderns kamrater i Högsta domstolen gjorde något liknande. I kristider tycks detta vara en ny politisk agenda, att skylla på behovet av ickedemokratiska medel för att rädda en redan ickedemokratisk ekonomisk ordning. Och kriser anländer numera i allt tätare intervaller.

Men i Bryssel är majoriteten (parlamentariker och lobbyister i tusental) nöjda. Ekonomer med nyliberala böjelser, förlåt teknokrater, kommer att nicka i takt med Bryssels direktiv och skylla framtida sociala vedermödor som sparpaketen åsamkar väljarna på sina föregångares misstag. Föregångare som – i alla fall i Papandreus fall – sett sig fastkedjade vid ett dödsdömt och imploderande EMU-projekt, obenägna att ändra kurs för den enskilda eurostatens ekonomiska politik.

På kultursidor har EU:s sparpaket likställts med att sätta en som befinner sig i hungersnöd på bantningsdiet. Träffande liknelser och talande ordlekar, men det är inte blott alltings yttre tillstånd som står på spel. I allra högsta grad lägger sig de ständigt återkommande stålbaden som EMU-projektet tvingar sina medlemmar till, finansierade av skattebetalarna, som en tyngd på bröstkorgen över dem som försöker hålla sig ovan ytan trots att en global marknad fäst stenblock av bostadsbubblor, spekulativ fondmentalitet och massarbetslöshet kring deras sprattlande fötter.

Det är oförlåtligt och en till synes helt obegåvad politik som tvingat miljontals in i återvändsgränder de från början inte varit nödgade att närma sig. Den suveräna staten existerar numera bara på pappret, till och med på EU:s egna bakgårdar. ”Arkivet ljuger aldrig”, skrev Jan Guillou i sina memoarer Ordens makt och vanmakt. Folkpartiet torde svära sig hesa över denna sanning. I pressarkiven kan man finna ett för FP föga imponerande förslag (hösten 2008): ”FP vill rösta om euron senast 2011.” Vänstern upplevde det som provocerande, men FP är det parti som tydligast anammat den mentalitet och det folkförakt som Bryssel utbasunerar: att inte respektera valresultat eller folkliga opinioner.

Den som söker fler bevis för den saken kan fråga sig varför de svenska väljarna aldrig fick ta ställning till Lissabon-fördraget i form av en folkomröstning. Anledning: de politiska korridorerna skulle inte orka med ytterligare en svidande förlust efter EMU-debaclet, efter att ha synat nejen i andra länder var man livrädd för att stå där i tevedebatter och lyssna till sina egna usla argument för varför demokratin bör nedmonteras än mer inom EU.

Men det är inte politikernas fel, en stor skugga faller även över väljarna som måste ha mod att rycka tag i EMU-förespråkare och EU-kramare av FP:s kaliber, se dem djupt i ögonen och med medkänsla och övertygelse säga: ”Don’t dream, it’s over.”