I procession mot kyrkogården tågade söndagen den 12 november 1991 hundratals timoreser i en fredlig marsch för att kräva självständighet från Indonesien, som ockuperade Östtimor sedan 1975. Det var även det här året som Östtimors forna kolonialmakt, Portugal, planerade att sända en politisk delegation för att söka bryta FN:s grusade samtal med Indonesiens ledare Suharto. Men delegationen ställde in besöket i sista stund, det hela föll på en utländsk journalist som Indonesien vägrade utfärda visum till. Ändå stod timoreserna fast vid att genomföra sin fredliga manifestation.

Vid Santa Cruz väntade indonesiska armén. De första i ledet var barn som bar på blommor. Utan förvarning eller provokation öppnade indoneserna eld. Bataljonen som var ansvarig för massakern upplevde sin sista dag i Dili. Enligt läckt material uppmuntrades de att osäkra sina vapen och ”ta farväl av Timor”.

Massakern fångades på film och förevigades av filmaren Max Stahl, som själv väjde för kulregnet bland gravstenarna. ”Kyrkogården var omringad, ingen kunde slinka ut”, har han berättat. Hur många massakrer har inte begravts för eftervärlden tillsammans med kropparna? Santa Cruz i Östtimor för exakt tjugo år sedan hade kunnat gå samma öde till mötes. Östtimor var förbjuden zon för omvärlden och Suharto västvärldens allierade. Många förlorade på att massakern blev offentlig.

I staden Liquiça träffade jag nyligen en man som överlevde Santa Cruz. Han var samlad, minnena fanns där, undanträngda långt inombords. Han återberättade minnen från marschen, vreden över Sebastião Gomes död, den kollektiva övertygelsen att få visa indoneserna – även om de var beväpnade till tänderna – att deras handlande varit fel. Alltsammans slogs ner i ett moln av panik, flyende ben och döende människor. Ärkebiskopen Ximenes Belo kom till platsen och kastade sig över sårade kroppar för att hindra indoneserna från att slita dem i stycken. Två år tidigare hade den framtida mottagaren av Nobels fredspris skrivit ett desperat brev adresserat till FN: ”Timoreserna dör både som folk och nation.”

Den 12 november 1991 gjorde de det utanför Santa Cruz. Och, tack vare modig journalistik och aktivisters utsmugglade ögonvittnesskildringar, framför omvärldens apatiska ögon. Då väntade ytterligare åtta år av indonesisk ockupation tills Suhartos oväntade avgång blev ett faktum och följande styre öppnade för Östtimors separation från Indonesien genom en folkomröstning.

Santa Cruz förblir beviset på vad upplysta samhällen, i det här fallet en brutal ockupationsmakt, är kapabla till och beredda att göra när deras makt utmanas. I det här fallet av en fredlig manifestation där barn gick i bräschen med blommor som enda vapen.

Låt oss aldrig glömma vad som hände i Östtimors huvudstad den 12 november 1991. Det hade kunnat hända var som helst, och händer fortfarande i ockuperade områden. Och på många sätt hände det oss alla, ty inte bara våldet segrade den där ödesdigra dagen för tjugo år sedan – även västvärldens stöd till en brutal diktatur som än en gång indirekt legitimerade en politisk agenda som inte tar hänsyn till mänskliga rättigheter.