På Bali fanns en av Indonesiens mest organiserade vänsterrörelser i början av 60-talet. Här mördades minst 80 000 personer i och med Suhartos militärkupp i oktober 1965. Det vill säga: fem procent av den hinduiska öns dåvarande befolkning. Kommunister, regimkritiker och andra misshagliga personer fördes bort från sina hem, ofta om nätterna, till träsk, flodbanker eller risfält och avrättades.

Ändå går Bali under helt andra namn: ”världens andligaste plats”, ”paradis”, ”turistdröm”. Professorn och författaren Geoffrey B. Robinson söndrar emellertid bilden av Bali som paradiset på jorden i sin moderna klassiker The dark side of paradise. Han gör det med brutal fakta och menar i stället att ön medvetet förträngt sin nutidshistoria. Att hellre leva på en gångbar myt än att gå till djupet med öns politiska sår.

Är politik inte välkommen materia på Bali? Vill man hellre vårda chimären, ja, myten om österlandets sista utpost i Asien, på bekostnad av den ärliga uppsynen. Depressioner, menar Geoffrey B. Robinson, sätter Balis existens på spel. Exemplen är många och ekar från dåtid till nutid.

När hungern sköljde in över Bali under det holländska styret under 1900-talets första decennier övergavs tradition för kapitalistiska marknadslösningar. Och när bomber briserade i början av nollnolltalet och släckte trehundra liv i det turisttäta Kuta skedde samma sak. Krisen tvingade Bali till eftertanke, och i dess spår utsågs traditionerna, eller snarare myten av ”traditionerna”, till ledstjärna.

I dag, när Jakarta stiftat sedlighetslagar som lika direkt som indirekt hotar Balis (och övriga österländska riters) överlevnad går samma mönster att skönja. Reaktionen är fläckad av oro, depression, frågetecken. Vad den leder till är ännu skrivet i stjärnorna. Men Bali tycks ha bestämt sig för att inte ge vika för Jakartas syn på erotik, porr eller traditioner.

Men vad händer om ”traditionerna” bara är illusioner? Det frågar sig Geoffrey Robinson: ”Det ‘traditionella’ Bali som resenärer och intellektuella förundras av är en historisk fiktion, en produkt av politiska beräkningar och konservativa politiska motiv.” Den gängse bilden av Bali som “det förlorade paradiset”, menar Robinson, har förstorats och exploaterats av såväl Jakartas olikartade styren, den holländska kolonialmakten och politiska partier med sina respektive intressen av ett bibehållet status quo. Utan denna status quo – ingen turistindustri i miljardstorleken.

Största förloraren på denna mytbildning är, fastslår Robinson, öns historia som insveps i fabler hellre än det blod som Bali fläckats med. Massakrer, en våldsam politisk historia, kastkonflikter och öns märkbara klassklyftor i det tillväxtjublande Indonesien är ingredienser som ingen tycks vilja veta av. Kanske allra minst öns tusentals årliga besökare.

”Akademiker tycks ha accepterat föreställningen att Bali inte har någon politisk historia värd att tala om”, skriver Robinson. De intellektuellas svek tränger djupt med tanke på att Bali genomled de värsta massakrerna sett till öns invånarantal och antalet döda under Suhartos upprensning bland kommunister och vänstersympatisörer. En historia som akademiker, balineser och alternativa turister ser till att förlänga genom att svälja den gängse bilden av ”fridens ö”.