Upptakten till årets lokalval var annars blodig, skott avfyrades från alla möjliga håll – kapitalet, makten, gerilla och paramilitärer – ett tjugotal kandidater mördades och inget tydde på att Colombia går mot en lugnare politisk period. Klart är att miljonstaden Bogotá, en av världens mest ojämlika metropoler, numera styrs av en politiker som inte bara avlyssnats av de styrande ”uribisterna”, mordhotats av ekonomiska intressen och lyckats göra sig trovärdig fastän han alltjämt tvingas påminnas om att han tillhörde den urbana gerillagruppen M-19 under 1980-talet. Borgmästarrollen öppnar för ytterligare en vända som kandidat till presidentposten, en post han med sisådär framgång aspirerade till senast det begav sig.

Gustavo Petro, som var en av hundratals avlyssnade under den inrikespolitiska skandal som briserade i slutet av Uribes presidentskap, ges i och med borgmästarposten politiskt andrum. ”Efter Santos är han den viktigaste politiska figuren i landet”, skriver spanska El Pais. Colombias demokrati blixtrar då och då till och visar sig vara ett lik som sprattlar. Men att den skulle vilja leva så pass mycket att en så radikal politisk röst som Petro skulle släppas in i presidentpalatset, det är kanske bara en våt dröm för alla som önskar se ett demokratiskt och socialt välmående Colombia.

Den prominente konstnären Eduardo Sarmiento satte i en ledare i El Espectador på valdagen fingret på Bogotás socialpolitiska tillstånd. År av vänsterinflytande har gett resultat och tillgången till sjukvård och utbildning har förbättrats, underströk han.

Sarmiento menar också att privatsektorn, starkt favoriserad inom den ekonomiska politiken, varit otillräcklig för att skapa tillräckligt med arbetstillfällen. En bättre förvaltning av den offentliga sektorn kan hjälpa till, och det är en av Gustavo Petros kärnfrågor.

Men decennier av skjutna medel till militär och på sistone till ”den demokratiska säkerhetspolitiken” har ankrat fast Colombia i en social avgrund. Petros ambitioner är därför synnerligen välkomna och kretsar kring kampen mot den organiserade brottsligheten, tillgången till dricksvatten, förskolor för barn under sju år och – knäckfrågan – hälsan.

Gustavo Petros motståndare har i olika etapper – utan att lyckas – försökt misskreditera honom som gerillasympatisör och extremist. Men allt fler inser att regeringens smutskampanjer endast syftar till att hålla det colombianska inbördeskriget vid liv istället för att använda sig av de personer som åtnjuter trovärdighet hos flera parter.

Det är just dialogen Petro vill bygga sin politik kring – inte bara med president Santos utan även med de stridande parterna. Dialog är emellertid inte ofarliga saker, i Colombia har ”samtal” blivit synonymt med ”samröre” och senaste politikern att pröva metoden var Piedad Córdoba, senator för Liberala partiet. Det blev hennes fall.

År 2010 förbjöds hon att ägna sig åt politik efter att ha anklagats för Farc-samröre; anklagelser som rymde mer politisk rymd än opartiska bevis. Tvärtom var hon en synnerligen skicklig diplomat som tillsammans med Hugo Chávez förhandlade loss fångar från Farc-gerillan och nominerades till Nobels fredspris 2009.

Córdoba började kliva fram som en potentiell utmanare och röjdes därför ur vägen, och Colombias oligarki hade återigen visat vad den är kapabel till när den känner sig hotad.

Så vad talar för han kommer att lyckas bättre än sina företrädare som försökt utmana U-partiets oligarki? Petro har visat sig vara en politisk överlevare, såväl som måltavla för lönnmördare som politiska smutskampanjer, vilket reser mångas förhoppningar om att han äntligen ges det utrymme inom colombiansk politik som han gjort sig förtjänt av.