Det var i april tidigare i år som brittiska The Guardian ställde sig frågan om den arabiska reformvågen skulle kunna få fötter och sprida sig till västra Afrika. “Vad vi sett prov på är att yta inte bör fungera som mall för hur grundlagren ser ut”, underströk kolumnisten Greg Mills.

Ekvatorialguineas ekonomi må resa sig starkare, men under ytan lever merparten i svår fattigdom och landet styrs med järnhand av en kvarleva från kalla krigets allra mörkaste period. President Teodoro Obiang Nguema har under sina decennier som envåldshärskare i ett land byggt på personkult, hot och skräck listigt säkrat stöd från västvärlden inför ett eventuellt hotande maktskifte.

Nguema var tidigare chef över ett av Afrikas mest ökända fängelse- och tortyrkammare (Black Beach) och utbildades i Francos fascistiska Spanien.

Den oljerika staten i västafrika har investerat stora pengar i fastigheter, fonder och tankesmedjor världen över. Allt i ett led för att göra sig oumbärliga för de stater som ser afrikansk olja som den geopolitiskt viktigaste säkerhetsfrågan i modern tid, för att fånga Washingtons inställning till Ekvatorialguineas plats i världspolitiken.

Den inställningen är emellertid kontinental: Teodoro Obiang Nguema besteg i januari 2011 tronen som afrikanska unionens nye ledare, en post som i alla fall på kort sikt säkrar hans och hans familjs fortsatta herravälde över Afrikas svar på Nordkorea i fråga om riggade/obefintliga val, dyrkan och den store ledarens nära kontakt med de högre makterna.

En studie av Ekvatorialguineas oljeblock och närhet till São Tomé e Príncipe, som övergett despotism för förnuftigt demokratiarbete, visar hur hårfin balansgången är för de bolag och stater som valt att investera i regionens gas- och oljeprojekt. Minsta sociala uppror kan bli till en väldig vårdkase.

Längre norrut, där Ekvatorialguineas huvudstad Malabo blickar ut över Atlanten och in i Nigerdeltat, står det klart för alla och envar att Afrikas oljekrig redan har börjat. Rapporter från Nigerias laglösa inre, där oljefynd ses som helvetets ankomst och betalar massmord och etnisk resning har förvisso droppat ner till allmänheten i flera år.

Men om regionens potentiella sprängkraft inte börjar tas på allvar inom kort står politiker – men framför allt miljontals afrikaner – inför ett oljekrig där stater, och inte lokala grupper, avlossar salvor mot varandra.

Som Human rights watch mycket riktigt påpekade i rapporten Väloljat (2009) har utländska investeringar varit kärnan i Ekvatorialguineas fortsatta färd mot den politiska natten. De få politiska alternativ som finns till Teodoro Obiangs enmansshow kvävs brutalt med oljeindustrins inkomster. Få medel läggs på att förbättra levnadsvillkoren för landets invånare. Därför känns mönstret av hyckleri och demokratiförakt igen då EU (via forna kolonialmakten Spanien) och USA förstärker, snarare än fördömer, Ekvatorialguineas allt annat än fördelaktiga utveckling.

Trovärdigheten är här, liksom beträffande Libyen och Egypten (länder som ekonomiskt vann på decennier av diktatur), själva kärnfrågan. Hur kommer västvärlden att ställa sig till ett mer demokratiskt Ekvatorialguinea, där ledaren de stödjer med ekonomiska medel inte längre vinner val med hundra procents marginal till sina motståndare?

Troligen kommer många kappor att vändas med den nya friska vinden. Liksom i fallen med de nordafrikanska staterna, där oljeavtal och migrationsavtal med Libyen varit det mest flagranta exemplet, är Ekvatorialguinea det klassiska exemplet på fiendens fiende som blivit en kär vän.