Under 1970-talet började löneökningarna trappas av allt mer, istället för lön fick vi lån. Samtidigt producerar vi otroligt mycket, mer än vi har förmåga att konsumera. De rikaste har i 30 år blivit allt rikare, och de fattiga allt fattigare. Den ekonomiska tillväxten har, även i Sverige, hamnat hos få, och vi andra, vi har fått lån istället för lön. Enligt Världsbankens egen utredning om krisen är detta krisens grundorsak.

Samtidigt cirkulerar lån (man köper och säljer skulder) på olika nivåer mellan världens banker och finansbolag. Det är ett sätt att ”minimera” riskerna med de gigantiska lånebubblorna, man delar upp risken på fler risktagare så att säga. Tvärtom mot de ekonomiska teorierna har detta visat sig öka problemen, eftersom de är svårare att analysera konkret. Det är detta som gör att en bolånekris i USA på några veckor kan skapa omfattande varsel på svensk arbetsmarknad. 2008 säger man att vi klarade oss ”lindrigt”. Redan har vi glömt all oro, alla varselbesked.

Borg talar om att ”hålla ordning i statsfinanserna”, men förklarar sällan vad det konkret innebär för oss. Vi har accepterat åtta procents arbetslöshet som ett normaltillstånd. Vi har accepterat att de arbetslösa bär skulden för sin arbetslöshet, trots att vårt ekonomiska system kräver arbetslöshet för att fungera. Vi har accepterat att vi, oavsett färg på regering, måste delta i ett race mot botten, ett allas krig mot alla. Vi återfår just-in-time-anställning, daglöneri, genom bemanningsföretag, vi ser våra allmänningar privatiseras, sjukskrivna kastas ut från den gemensamt finansierade sjukförsäkringen och man stjäl än mer av våra löner genom successivt avskaffande av arbetsgivaravgiften. Världen blir paradoxalt allt rikare, men kom ihåg: de har tagit vinsterna – vi har fått lån istället för lön. Nu vill de, överallt, att vi ska betala den kris deras politik skapat. Kanske är det konstigt att vi inte svämmar över våra gator, när resten av världen gör det?