Jag är inte er baby, tänker jag. Inte er docka eller ert husdjur. Men jag säger aldrig vad jag tänker, jag skriker aldrig något tillbaka. Jag fortsätter bara att gå, fortsätter att ha blicken riktad i fjärran. Ignoransen har blivit mitt skydd och mitt vapen.

Det, och mitt klädpansar.

Det som jag tar på mig de dagar jag känner att jag inte orkar ignorera lika hårt. För detta är vetskapen: det hade varit värre om jag hade klätt mig i shorts, ropen hade varit fler och högre då.

Den nakna kvinnokroppen. Så förbannat jävla laddad. Inte bara i Nicaragua, utan i hela världen. Vi ser den hela tiden och överallt. Men främst i objektifierad, tillskarvad och sexualiserad form, en överexponering som inte har lyckats avdramatisera nakenheten. Snarare tvärt om.

I Sverige upprörs många av kvinnor som ammar offentligt. Ett bröst som ger föda anses vara något äckligt medan ett bröst i en tidning är något åtråvärt. Men den som visar upp det eggande bröstet ska helst också straffas för det. En sån som hon. En kvinna som visar sin nakenhet ses sällan som en aktiv, intelligent aktör. Hon är främst förpassad till sexualiserad passivitet – en passivitet hon tillskrivs vare sig hon känner igen sig i det eller inte.

Den nakna kvinnokroppen. Något som främst får tillåtelse att vara. Något som ska kontrolleras, skarvas till, presenteras. Något vissa kräver rätten till, tar makt över, reducerar till köpvara, något som ibland bestämmer hur vi benämns.

Jag kommer att tänka på en demonstration som kvinnor i Nicaragua genomförde förra året. Nakna och endast täckta av kroppsfärg proklamerade de sina rättigheter under devisen ”Min kropp är min”. Reaktionerna blev starka, förstås. En aktiv, naken kvinnokropp provocerar.

När jag deltar i en workshop om maskulinitet, tillsammans med Svalorna Latinamerika och Samarbetsorganisationerna Nicaragua, är machismon på tapeten. De gapande männen på gatan kommer på tal. De, och makt och motstånd. Vad kan vi själva göra?

Ryta ifrån, säger någon. Ifrågasätta dem och det de säger. Men med försiktighet. Och inte om de är i stor grupp.

Det får mig att fundera. Varför har jag inte vrålat tillbaka ännu? Varför har jag inte ifrågasatt? För att min strategi har varit en annan: att ignorera, att vägra bekräfta deras ord med uppmärksamhet.

Strategier. Jag kan värja mig mot dem ibland, mot att fokus hamnar på vad kvinnan kan göra för att skydda sig från machismon – såväl här som i Sverige. Att det är vi som ska lära oss att ryta ifrån på grund av ett beteende som vissa män står för, något som grundar sig i patriarkal samhällsstruktur, attityder och normer. Inte sagt att inte dessa frågor diskuteras också – workshopen i maskulinitet är ett bra exempel på att det händer något.

Under tiden möter vi verkligheten. Och där kan strategier vara ett nödvändigt ont för att försvara rätten till sin egen kropp.

Rätten till min egen kropp, ja. Rätten att klä mig så att jag slipper svettas, rätten att kunna se ut hur jag vill, ha hur lite kläder jag vill, utan att för den skull bli reducerad till ett stycke kött, en rätt jag oftast vägrar kompromissa med och är beredd att ta strid för.

Men i dag är en av de där andra dagarna. En sådan dag då jag gömmer min laddade, nakna kvinnokropp inuti ett klädpansar. För när någon annan, med sina kletiga ord, försöker ta sig rätten orkar jag inte alla gånger parera det med ignorans och framåtriktad blick.

Eller för den delen med ett vrål.