Då riksmediernas redaktörer tenderar att vara ett räddhågset släkte som ängsligt bevakar hur andra redaktörer värderar en händelse, uppstår mediedrev där alla plötsligt är upphetsade över samma händelse, medan andra händelser förblir i medieskugga, reducerade till den redaktionella förvisningsort som vi kallar notiser.

Att nyheterna har dominerats av Håkan Juholts brott mot riksdagsförvaltningens underförstådda regler beror inte på att händelsen i sig var särskilt omvälvande – småfifflande politiker som smitit från tv-licensen eller betalat barnvakten svart har vi sett förut – utan på att ett antal redaktörer bedömde att det var viktigare än allt annat.

Omvänt har Carl Bildt klarat sig från skandalrubriker sedan det avslöjats att Lundin oil under hans tid i bolagsstyrelsen bidrog till folkmorden i Sudan. Inte för att nyheten att en minister har berikat sig på en verksamhet som har lett till tiotusen mördade och hundratusentals fördrivna människor i sig är oviktig, utan för att landets ledande redaktörer har ansett den vara det. Kanske handlar det också om igenkänningseffekten. Att fuska med bostadsbidrag och tv-licens känner vi igen, men miljonaffärer i svart guld som dödar människor på en annan kontinent känns avlägset, i alla fall när det handlar om en svensk politiker. Hade han varit ryss eller italienare hade det varit en annan sak.

För att det ska bli bra mediematerial måste vi känna igen oss, samtidigt som medierna skapar det vi känner igen. Ta bara de två tioårsminnesdagar som just passerat: 11 september och 7 oktober. Det första datumet behöver ingen förklaring. Inför tioårsdagen toppade rapporteringen alla nyheter. Tidningar och tv återspelade händelsen och vi deltog i sörjandet efter offren för attackerna mot World trade center och Pentagon. De dödade framträdde i helbild, som individer, med namn, familj, vänner, yrken, intressen. De levde igenkännbara liv och därmed liv som gick att sörja.

Den 7 oktober, samma dag som svenska medier toppade med Juholt, var det tio år sedan Förenta staterna inledde Operation evig frihet med en intensiv bombkampanj i Afghanistan. Offren för 7 oktober är mångdubbelt fler än offren för 11 september, men förblir anonyma siffror i statistiken, utan namn, personligheter, drömmar om livet, familj och vänner. De blir aldrig fullvärdiga människor med igenkännbara och därmed sörjbara liv.

Borde vi inte ha lärt oss känna igen afghaner som riktiga människor efter tio års samvaro i Afghanistan? Vi är ju ändå där för deras skull, sägs det.

General Stanley McChrystal som ledde de internationella styrkorna i Afghanistan erkänner i dag att de invaderade ett land de inte visste något väsentligt om. De hade en ”mycket ytlig” kännedom om afghansk historia, politik och kultur. Medan USA förhandlar med talibanerna om reträtt från det krig som inte går att vinna talar Sverige som enda land om upptrappning. Vad våra politiker har lärt sig på tio år återstår att redovisa.

Hur många av de politiker som kallar kriget nödvändigt kan peka ut Afghanistan på en blindkarta? Hur många kan säga något meningsfullt om afghansk politik, kultur och historia? Hur många kan identifiera de fem största talibanrörelserna, förklara vad som skiljer dem åt eller berätta något väsentligt om landets alternativa politiska rörelser? När kommer en dödad afghan att tillskrivas nyhetsvärde? När framträder hon på förstasidorna som en fullt igenkännbar människa vars liv det är möjligt att sörja?

Kanske är det först när hennes öde förmår konkurrera med Juholts bostadsersättning, bantningstips och väderleken när redaktörerna ska avgöra vad som viktigt är, som diskussionen om vad vi har i Afghanistan att göra kan föras på allvar.