År 1492 intogs Grenada, det sista muslimska riket på den iberiska halvön. Samma år utfärdade de katolska monarkerna Ferdinand och Isabel en order att alla judar som inte konverterade till kristendomen skulle utvisas eller avrättas. De som valde att konvertera blev kända som marranos (grisar).

Tio år senare ställdes det förenade konungadömets muslimer för samma ultimatum: konvertera, utvandra eller dö. Hundratusentals muslimer valde dopet framför döden och blev benämnda moriscos. För att testa att moriscos verkligen blivit kristna kunde de bjudas på alkohol och griskött, till allmän glädje.

År 1504 utfärdade muftin av Oman en fatwa som förkunnade att det var tillåtet att under dödshot bryta mot religiösa föreskrifter för att dölja sin tro för övermakten (taqiyya). Misstanken att marranos och moriscos i hemlighet upprätthöll sina traditioner – vilket sannolikt ofta var fallet – plågade de katolska myndigheterna som använde sig av angivare, tortyrförhör och inkvisitionen för att avslöja dolda oliktänkare. Snart institutionaliserades en maktordning baserad på blodsrenhet (limpieza de sangre) för att särskilja gamla kristna från nya genom härstamning. Nykristna som ville få hantverksbrev, bli soldater, ordensmedlemmar eller administratörer blev tvungna att förfalska sina släkttavlor för att bevisa att inget judiskt eller muslimskt blod rann i deras ådror. Misstanken att moriscos var dolda muslimer ledde under 1520-talet till förbud mot giftermål (mellan gamla och nya kristna) och morisk kultur (kläddräkter, danser, musik, fester, namn, bad, arabiska). Inte heller det räckte för att stilla makthavarnas rädsla för sina undersåtar. Vid slutet av 1500-talet anklagades moriscos för att vara femtekolonner, för att dränera landet på rikedomar, för att vara banditer, sexuellt promiskuösa, heretiker och för att föda så många barn att kristna snart skulle bli en minoritet.

År 1609 beslöt det kungliga rådet att fördriva alla moriscos. Massutvisningen förbereddes genom att ställa i ordning skepp i olika hamnstäder. Så, den 11 september 1609 kungjordes beslutet av kungens budbärare i varje stad där moriscos levde. Kungens soldater intog deras bostadskvarter, satte eld på husen, mördade, rånade, förföljde och fördrev dess invånare. Mellan 275 000 och 600 000 moriscos (källorna varierar) tvingades i exil. Fler än 50 000 moriscos som gjorde motstånd dödades och minst 60 000 mördades i överfall under uttåget. År 1611 förklarade dominikanermunken Damián Fonesca att konungen stillat Guds vrede genom ett brännoffer av de orena vars närvaro besudlat landet. Det systematiska massmordet fick ett namn: el agradable holocausto, den välgörande, behagliga holocausten. Mig veterligt är det första gången i historien som termen holocaust använts som eufemism för ett folkmordsförsök.

Kampanjerna att avslöja och fördriva judar, muslimer, marranos och moriscos avsåg producera ett överordnat ”vi” baserat på blodets, trons och territoriets enhet, vilket skulle skänka centralmakten legitimitet. Det fungerade inte. Spanien är än i dag ett agglomerat av separata regioner och klassamhörigheter. Likväl har idén att styra i namn av en föreställd homogenitet och ansträngningarna att utestänga alla dem vars existens motsäger bilden av en organisk enhet ständigt återlanserats, ständigt misslyckats och ofta fått katastrofala följder. Ett faktum värt att begrunda då ropen om mångkulturens fördärv åter ekar runt om i Europa.