Vi kan inte låta våldet styra, förkunnade Fredrik Reinfeldt när han till sist uttalade sig om Husby och förortsrevolterna. Statsministern betonade att våld är en ”väldigt viktig” fråga ”att se och fördjupa sig kring”. ”Den som inte förstår våld, förstår inte en av de viktigaste samhällsutmaningarna Sverige har”. Det har statsministern rätt i. Måhända mer rätt än han anar. Låt oss därför fördjupa diskussionen om våld och syna de olika typer av våld som är involverade i den dynamik Husby synliggör.

Bilbränder, brandbomber och stenkastning tillhör den kategori Slavoj Zizek benämner ”subjektivt våld” därför att det utförs av individuella aktörer som kan pekas ut. Detta slags våld är synligt för att det bryter mot det ickevåld som utgör normaltillståndet. Genom media kom människor utanför förorten att bevittna de subjektiva våldsutbrotten som blev ett samtalsämne såväl nationellt som internationellt, vilket fick statsministern att uttala sig.

Zizek kontrasterar detta slags våld mot den kategori våld han benämner ”objektivt” därför att det inte kan härledas från identifierbara individer, utan från tingens ordning. Detta slags våld bryter inte mot utan är inneboende i normaltillståndet, varför det förblir osynligt för dem som inte drabbas av det.

Det objektiva våld som osynliggörs genom inbäddning i vardagens tillstånd, världen som vi känner den, är av två skilda slag. Det första, som vi kan kalla det systemiska våldet är den strukturella diskriminering som upprätthåller den ojämlika fördelningen av socialt, ekonomiskt och politiskt kapital. Enligt OECD har Sverige gått från att vara världens mest jämlika samhälle till det land i vilket klassklyftorna växer snabbast. Statistiska centralbyrån framhåller att den kategori som fått det allt sämre under 2000-talet är de långtidssjuka, de arbetslösa och förtidspensionärerna. Lägg till dem som står helt utanför, som varken arbetar, studerar eller är registrerade som arbetslösa, och vi ser framväxten av en ny underklass, ett prekariat. Många av dem som utgör prekariatet är unga och lever i avskilda områden. Sådana där vårdcentralen, apoteket, banken, kulturhuset, folktandvården, posten, ungdomslokalen läggs ner. Sådana där nästan hälften av barnen växer upp i relativ fattigdom. Sådana områden där stadens och statens representanter inte bor, men dit socialarbetare, projektledare och poliser tar sig. På arbetstid. Sådana områden som Husby.

Den andra formen av objektivt våld är inbäddat i språket, i hur vi talar om och därmed förstår ett givet problem, i detta fall de förorter som är så stigmatiserade att själva adressen tycks avslöja något väsentligt om den som bor där. I mediereportage beskrivs Förorten som det osvenskas hemvist, som exotiska öar av utland på tunnelbaneavstånd. Snart ordnas säkert äventyrsresor till förortsdjungeln, inte helt olika de guidade rundturer politikerna slussas runt på, där man kan titta på dem som kallas invandrare även om de är födda här, främlingar fast de bor hemma, utlänningar trots att de är inlänningar. Fredrik var på en sådan tur i november och det var väldigt spännande.

Enligt den kulturalistiska logiken är Förortens problem inte politiskt utan beror på invånarnas kulturella särart. Kulturell skillnad sägs också förklara varför arbetslösa bränner bilar i Husby men inte i Åsele eller Överkalix. Att ungdomar i Norrlands inland inte kastar sten på polisen kan istället förstås om vi jämför samspelet mellan de olika formerna av våld. Som ordningens upprätthållare utgör polisen det systemiska våldets mest synliga form. Det strukturella våld som utestänger orter i Norrlands inland inramas inte av ett rasifierat tal som skuldbelägger de utestängdas kultur, deras vita hud, deras patriarkala värderingar och inneboende kriminalitet. De manas inte att vara tacksamma eller åka hem. Ordningens synliga upprätthållare går inte in i Åsele som insatsstyrkor i fiendeland, skjuter inte dess invånare och kallar dem inte apor och råttor. Inte ens när de ockuperar Åsele sjukstuga.