I snart två veckor har vågorna transporterat det svarta guldet till de närliggande, bedårande vackra stränderna, hörnstenar i Nya Zeelands turistindustri. I sin väg har oljan krävt djurliv, kränkt naturreservats gränser och solkat ner invånarnas hopp.

Men vem bryr sig? På riktigt. Nya zeeländare gör det. Det är, bör upprepas, landets största naturkatastrof någonsin. Och en katastrof som hade kunnat undvikas. Särskilt sorglig blir katastrofen just här, i landet som varit en sista strimma av hopp och stolthet – om så i besökarens ögon – i form av nya zeeländarnas rungande nej till kärnkraft och oljeproduktion. Bland gemene ”kiwi” (slang för nya zeeländare) är övertygelsen om naturens begränsningar i det närmaste att betrakta som en självklarhet.

Här har en rad omständigheter och olycksbådande trender lett fram till att ett svartlistat fartyg gått på grund i vad som beskrivits som hårt sjöväder. Är det bara en olycklig slump att ytterligare en oljekatastrof inträffar tätt inpå BP-härvan i Mexikanska golfen, där bestående men åsamkats ett ekologiskt livsviktigt hav?

”Det var fint väder dagarna Rena gick på grund. Det ryktas om att besättningen var berusade”, säger en man bosatt nära det pärlband av öreservat, tråkigt nog beläget längs infartsleden från havet till Taurangas hamn, för övrigt Nya Zeelands största.

Sjöfacket trycker nu på för att Maritime New Zealand ska offentliggöra rapporter som kan bringa klarhet i Renas tillstånd. Det 236 meter långa fraktfartyget är Liberia-flaggat och hade bara dagarna innan det på morgonen till den 5 oktober gick på grund varit föremål för en inspektion som visat på en rad brister som borde ha tvingat fartyget att stanna i hamn. Bland annat ska problem med fartygets sjökort ha lyfts fram, en sannolik orsak till varför fartyget förlorade sin kurs och gick på grund.

Om Maritime New Zealand kände till dessa brister väntar troligen en inhemsk debatt som kan blåsa upp till inrikespolitisk storm. Rena brister kastar även ytterligare mörka skuggor över fartygsbesättningarnas utsatta position världen över. Trots att de är underbetalda och insnärjda i villkor som inte pålägger bolagen ansvar för säkerheten får Renas besättning ändå klä skott för kritiken.

Det är dessutom långt ifrån över. Den 19 oktober nådde den läckta oljan East Capes isolerade kustremsor. East Cape är en av Nya Zealands mest svåråtkomliga och socialt minst välmående regioner, nyligen offer för kraftiga regnoväder som förvandlade den enda vägen till och från trakten till ogenomträngliga träsk.

Arbetet med den nya vägen är ännu inte färdigt, vilket kan försvåra uppsamlingsarbetet samtidigt som sjögången fortsätter att vara hård. För byarna längs East Cape väntar en ännu svårare och mer oviss tillvaro; byarna livnär sig i stort på fiske, en näring som under den närmsta framtiden måste läggas på is.

På andra sidan verkligheten har Nya Zeeland chansen att vinna sin första VM-titel i rugby sedan 1987. Nationalsporten har för många blivit en tröstande boj att klamra sig fast vid. Kvinnomisshandeln ökade senaste gången Nya Zeeland fick tidigt respass i ett rugby-VM, år 2007.

”Hemskt. Då gick vi in i en otäck dvala”, minns en medelålders kvinna bosatt i Te Kaha, East Cape.

Nu frågar sig många vilka sociala följder den pågående oljekatastrofen att innebära för önationen i skarven mellan Oceanien och Australien. En berättigad fråga i ett land där havet är förutsättningen för överlevnad.

Nya Zeelands svarta oktober är, dess värre, långt ifrån över.