Men är ekonomi ens en vetenskap? Inte enligt Alfred Nobel. Diskussionen är inte ny. Familjen Nobel kallade häromåret ekonomipriset för ”ett enastående exempel på framgångsrikt varumärkesintrång”. Genom åren har frågan blötts och stötts, men sanning kvarstår: Alfred Nobels testamente säger ingenting om ett ekonomipris. Priset var istället en beställning av Riksbanken, vars chef Per Åsbrink åtnjöt goda kontakter inom Sveriges regering. Detta inflytande användes med största sannolikhet för att trycka på en skeptisk nobelkommitté, ungefär med: ”Ni vill väl behålla era skattefria förmåner?”

Nobelpriset i ekonomi, som det heter i folkmun, började delas ut i slutet av sextiotalet, då revolutioner stod för dörren i både syd och nord och västdemokratiernas ”slutprodukt” ifrågasattes starkare än aldrig förr (och senare). Ett pris med Alfred Nobels namn och trovärdighet, listigt titulerat ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne”, skulle höja statusen för ekonomer som försvarade de kapitalistiska värderingarna och som i egenskap av ”forskare” kom med förslag på nya räkenskapssystem och hokus pokus-formler för regeringar att leka med.

Ungefär så torde man ha resonerat bakom Riksbankens murar. Och nog har det fungerat. Med bravur. Medier världen över rapporterar årligen om vem som blivit utsedd till ”årets stora ekonom”.

Och vilka har fått priset? 42 av 67 pristagare är bördiga från USA, ingen från vare sig de afrikanska, sydostasiatiska eller sydamerikanska kontinenterna. De enda pristagarna utanför de västkapitalistiska länderna har kommit från Sovjetunionen och Indien, varsin gång. Är det inte ett problem, inte bara om priset vill vinna någon som helst trovärdighet – utan ur ett demokratiskt perspektiv?

Ekonomipriset är politiskt det mest laddade, nu när fredspriset skämt ut sig med utmärkelser till USA-presidenter för ”deras potentiella fredsframgångar i Mellanöstern”. (En fred som fredspristagaren Barack Obama bäst uppnår genom att lägga in i sitt veto mot en palestinsk stol i FN.)

En rask blick i historien demonstrerar ekonomiprisets politiska laddning och uppenbara baktankar: optioner, konsumtionsvanor, kapitalrörelse, spekulativa teorier – samtliga hörnstenar i världens återkommande finanskriser – har varit självklara underlag för ekonomipriset genom åren.

Det mest pikanta exemplet var ändå år 1976, då nyliberalen Milton Friedman tilldelades priset. Året före reste den nordamerikanske ekonomen till Augusto Pinochets då två år unga fasciststyre för att undervisa regimen i nyliberal ekonomi. Chile bedrev senare, fram till 1989, en huvudlös ekonomisk politik, inspirerad av ”Chicago-pojkarna”, inriktad på att belöna rika och politiska lojala samhällsklasser. En politik som pristagare av ”Nobels fredspris” varit ambassadörer för runtom i tredje världen med västvärldens goda minne.

Idéer som måhända fått likasinnade inom svenska Riksbanken att häpna men som i verkligheten slagit hårt mot människor när kapitalismen experimenterat med hela stater som nöjesfält. Den som söker exempel ser de rådande ekonomiska katastroferna som slog omkull Island för två år sedan, tvingat dagens Grekland på knä och fortsätter att skjuta världens största (skuld)ekonomi, USA, i sank inför en mörk morgondag.

Klas Lundström • klas.