I första avsnittet av humorserien Gustafsson 3 tr. (TV4) ”effektiviserar” privata vårdbolag äldreomsorgen. ”Det är som att åka flera inom färdtjänst”, säger den lättklädda unga vårdaren innan den äldre mannen tvingas in i duschen tillsammans med två andra pensionärer. Följt av slangen, förödmjukelsen och effektiviseringen. Det är svart humor, men även en hint om vad den borgerliga alliansregeringen, med stöd av merparten av de svenska väljarna, har öppnat dörren för: en nedmontering av de sociala rättigheterna för marknadsintressenas svällande plånböcker. Ett nytt Sverige, där arbetet (vad arbete numera är?) står i centrum, där Centerpartiet i allra högsta grad är en bärande hörnpelare.

Maud Olofsson avgick nyligen från posten som Centerns partiledare efter tio. Hon tillträdde med glädjetårar och friska fläktar, blåste liv i entreprenörsivrarna med tal om ”ivriga bävrar” och ”ett vasst Centerparti”. Ord som rönte ekon men som i praktiken lurade in ett före detta folkhemsparti i Moderaternas sluga våld. Där har partiet strandat, på en politisk sidoväg som inte leder framåt. Istället har Maud Olofssons suktan efter makt och inflytande – att ”få vara med” i skymundan med Anders Borg, Fredrik Reinfeldt och grabbarna – klätt av Centern dess identitet, ja, bestulit partiet på sitt existensberättigande. Vem fan behöver Centern i dag? får undertecknad lust att utbrista.

Olofssons ledarskap har varit en flipp-flopp mellan olika ståndpunkter och slutsatser. Först ett rungande ja till EMU, därefter ett nej (hon insåg väl varåt opinionen lutade) och Maud kunde stå med blombuketter och sjunga We are all the winners inför pressfotograferna. Därefter genomdrevs i regeringsställning den skoningslösa nedmonteringen av socialförsäkringssystemet, människor dukade bokstavligt talat under, arbetslinjen stod fast tills Centern och Olofsson påstod att detta inte alls var meningen med reformen från början. Samtidigt som hon, intressant nog, inte såg ”några principiella fel” i att statliga chefer kvitterade ut miljonbonusar.

Centern står numera liberalt principfast kvar vid att privatiseringar är av godo på grund av sin natur. Detta trots att forskningschefen Laura Hartman (som på grund av sin indirekta kritik mot utförsäljningen av välfärden hoppade av SNS) nyligen publicerade en rapport som drog slutsatsen att privata alternativ och ökad konkurrens inte ökat effektiviteten inom välfärdssektorn. Ett påstående som Centern och Maud Olofsson närmast gjort till en religiös övertygelse.

Maud Olofsson stiger ner från tronen med usla opinionssiffror och snack om skilsmässor inom alliansfamiljen. Nu är det tänkt att en nykonservativ 80-talist ska vända skutan för Centern. Annie Lööf har byggt sin politiska plattform på populism och nyliberalism. När partiet höll riksmöte i Åre var mottot: ”Sverige – nybyggarlandet”. Det ska grävas gropar och skapas låtsasjobb, armbågas fram, först till bordet får mat, gärna individuellt och var och en för sig. Varje uns av självkritik kring det faktum att det forna, sunda folkhemspartiet lagt sig platt för Moderaternas nedmontering av välfärden lyste med sin frånvaro under hela partistämman.

Istället uppvisade den avgående Maud Olofsson en påtaglig brist på verklighetskontakt då hon i radions Studio Ett (22/9) påstod att hon ”aldrig varit marknadsliberal”. En högst besynnerlig slutsats då Olofsson i egenskap av näringsminister verkat och ytterst ansvarat för liberaliseringar av i stort sett varenda hörn staten haft något samröre med. (Att ett finskt statligt bolag nära nog har monopol på den svenska elmarknaden är tydligen i sin ordning.) ”Jag är ingen högerpolitiker”, fortsatte hon och levererade sedan den analys som torde diskvalificera Centern från fortsatt samröre med den borgerliga alliansen: ”Högerpolitik är en konservativ politik, en politik som mycket står på de välbärgades sida.”

Det borde kanske Maud Olofsson ha kollat upp innan hon bjöd hem tre högerpartier till sitt hem och sin badtunna i Högfors den där vackra sommarhelgen 2004, då Allians för Sverige bildades. Vem behöver Centern, förutom Annie Lööf som bygger sin politiska karriär kring resterna av det?

Centerns högersväng, som i mångas ögon är definitiv, försvårar för den nya partiledaren att förse sig med det politiska spelrum som krävs för att överleva i ett inrikespolitiskt landskap som blir allt mer syrefattigt. ”Framgångar som bygger på ledarens lyskraft brukar inte bli bestående”, skrev Dagens Nyheters ledarsida efter Annie Lööfs tillträde. Centerns utförsäljning av sig själva och Sveriges socialpolitik är det senaste beviset för den saken.