Istiqlal ritades av den katolske arkitekten Frederich Silaban. Den mäktiga kupolen spänner över 45 meter och de fem våningarna representerar islams fem pelare. Fastän luft utifrån hela tiden tränger igenom vägghålen förblir den täta trafiken utanför endast ett avlägset brus. Lugnet hägrar. ”Säkerheten är prioritet numera”, berättar Imron, säkerhetsvakt sedan sexton år. ”Efter alla attentat här i Indonesien är vi tvungna att vara försiktiga.”

Från en balkong på andra våningen blickar man ut över moskéns närmsta granne: den katolska kyrkan. Muslimer och kristna har levt sida vid sida i över tusen år, de flesta år under fredliga former. I Jakarta delar stadens största moské och katolska kyrka parkeringsplats. Indonesiens tio år sedan kriget mot terrorismens utbrott efter 9/11 har präglats av demokratisering, terrorbrott och växande sociala spänningar. Vad arabvärlden nyligen sjösatt, i form av demokratirörelserna runtom i Mellanöstern, blev verklighet i Indonesien 1998 då Suharto klev ner från sin tron efter att diktaturen insett att den inte hade någon framtid till följd av växande protestmassor, som även här antog sin form och beslutsamhet på universiteten.

När islam ersatte kommunismen som västvärldens främsta fiende efter 9/11 befann sig Indonesien i ett känsligt vägval; att sluta sig eller fortsätta demokratiseringen. Olika omständigheter har bidragit till att landa dagens Indonesien någonstans mittemellan. Milisgrupper med förgreningar till al-Qaida trappade upp sina attacker mot turistorter och gav Jakarta ursäkten den behövde för att inskränka mänskliga rättigheter och yttrandefrihet i jakten efter ”terrorister”. De som fått lida vid sidan av separatiströrelser i Västpapua och Aceh är MR-aktivister, journalister och frispråkiga jurister.

Indonesien kom att spela en stor roll i det globala ”terrorkriget” på grund av två skäl; 1) goda förbindelser till USA på högsta ort, och 2) al-Qaida-gruppers närvaro och rekrytering bland socialt marginaliserade grupper. En följd är militariseringen; nu sitter militärer återigen på inflytelserika stolar (liksom under Suharto). Inför presidentvalet 2014 är många kandidater forna generaler, däribland Wiranto, som i Östtimor i samband med Indonesiens tillbakadragande 1999 gjorde sig skyldig till fruktansvärda MR-brott, enligt FN.

Det politiska resultatet av president Susilo Bambang Yudhoyonos agenda har varit en ekonomisk framgångssaga, men socialt förblir det svårt för folkgrupper i regioner långt fjärran Java, till exempel Borneo och Papua, att göra sina röster hörda. Palmolje- och kolindustrins utbredning på Borneo saknar helt demokratisk förankring, förstör sociala och ekologiska förutsättningar för långsiktig hållbarhet, men ändå fortsätter centralregeringen i Jakarta att ignorera MR-rapporters och miljörörelsers uppgifter om dess negativa konsekvenser.

I skrivande stund trappar indonesiska militären dessutom upp det lågintensiva kriget mot Västpapuas självständighetsanspråk samtidigt som regionens naturskatter lagts ut på entreprenad. Indonesien lyfts ofta fram i västvärlden som den fungerande demokratin med en muslimsk folkmajoritet. Men i Indonesien är religionen knappast det mest intressanta – det är snarare att följa utvecklingen av en av morgondagens ekonomiska stormakter och dess hållning gentemot de sociala och politiska utmaningar den står inför.

På Istiqlal-moskéns innergård vandrar nakna fötter under klar himmel. En säregen hetta spirar upp ur de markerade plattorna. Klar himmel. Skymning. Från moskéns 90 meter höga minaret hörs den förestående bönens versutdrag ur Koranen. ”Fem minuter till bönestund”, förmedlar säkerhetsvakten. Folk börjar strömma till, tvätta sig, finna sin plats på mattan. Nära grindarna in till moskéområdet svalkar sig några magra katter i skymningsbrisen. Tystnaden försvinner, trafiken ersätter minaretens ekon.