Debatt


Marcus Regnander
Göteborgs Fria

Gör inte Palestina till en skenstat

På tisdag ska FN: s generalförsamling rösta kring ett eventuellt erkännande av en palestinsk stat. Många stater har redan erkänt den palestinska staten, och nu manar många i solidaritetsrörelsen att även den svenska regeringen bör rösta för ett erkännande i generalförsamlingen. Ett erkännande av en palestinskt stat kan innebära många framsteg, och framförallt ett starkt symbolvärde. Men erkännandet måste bli mer än bara en symbol, och vägen dit är snårig, skriver Marcus Regnander.

Förslaget läggs fram av den palestinska myndigheten, inte av PLO, som varit det palestinska folkets representant i FN sen 1974, visserligen enbart med observatörsstatus. Den palestinska myndigheten representerar, till skillnad från PLO, mindre än hälften av det palestinska folket, eftersom de inte representerar de miljontals palestinska flyktingarna runt om i världen. Skulle en stat erkännas kommer PLO inte längre vara det palestinska folkets representanter, utan istället skulle den palestinska myndigheten bli den nya staten, och därmed representanten i FN.

Generationer av flyktingar skulle då i bästa fall ha rätten till att återvända till de delar som efter ett erkännande definieras som Palestina, men inte alls säkert de delar som de och deras släktingar en gång flydde ifrån – byar och områden som hamnar utanför den nya staten, dvs. i Israel. I sämsta fall hamnar de i en ännu djupare internationellt juridisk limbo, där ingen vill ta deras rättigheter på allvar och som en gång för alla cementerar fast dem i flyktinglägren.

Det senaste valet till myndigheten var fritt, rättvist och skedde för mer än fem år sedan. Men USA, Israel och Europa vägrade godkänna resultatet (att Hamas vann, även på Västbanken), vilket skapade stor fragmentering i de palestinska leden. Efter våldsamma strider tog Hamas makten i Gaza medan Fateh tog makten, med stöd av väst och Israel, på Västbanken.
Den palestinska myndighetens prat inför röstningen om erkännandet verkar heller inte innehålla några hopp om nyval, vilket bör ses med starkt kritiska ögon. Representativ demokrati bygger på att folkvalda representanter för folkets talan, och uppifrån-och-ned-skapelser som den palestinska myndigheten rimmar illa med den definitionen.

Efter att Wikileaks offentliggjorde ”The Palestine Papers” har det också visat sig att en stor del av den palestinska myndighetens förhandlingar sker bakom stängda dörrar, utan stöd från folket. Detta leder oss till det viktiga men oftast förbisedda faktum att ingen faktiskt vet vad erkännandet som den palestinska myndigheten nu lägger fram skulle innebära. Vilka gränser skulle en sådan stat ha, och vem skulle i praktiken få kontrollera dessa? Skulle palestinier få handla och resa fritt igen?
Vad händer med bosättningarna? Vad händer med de nu helt israeliskt kontrollerade områdena (area C och östra Jerusalem) av Västbanken? Kommer apartheidmuren stå kvar? Vilka kommer att styra i den palestinska myndigheten, och hur kommer de väljas? Och, glöms mer än halva det palestinska folket bort - de som växt upp i flyktingläger runt om i världen och fortfarande väntar på att FN-resolutionerna ska implementeras?

Det blir nu viktigt att fråga oss, skulle den erkända staten vara en legitim representant för hela det palestinska folket – eller skulle erkännandet snarare ytterligare försvåra för dem att hävda sina rättigheter? Risken är att ett erkännande skapar en papperstiger, en odemokratisk skenstat som snarare legitimerar än förbättrar förhållandena under den israeliska ockupationen. Och kommer en statsbildning försvåra än mer för det palestinska gräsrotsmotståndet?  

Vibbarna från Osloprocessen på 90-talet är tydliga, och risken är att något liknande skulle ske igen om en palestinsk stat erkänns nu. Något som ser vackert ut vid en första anblick, men vars konsekvenser kan bli direkt kontraproduktiva – om målet är riktig rättvisa och demokrati för det palestinska folket. Ett erkännande av en palestinsk stat ger inte per automatik frihet, rättvisa och implementerade FN-resolutioner.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

"Civil olydnad är bra för demokratin"

Civil olydnad är bra för demokratinSolidariska och aktiva medborgare är nödvändiga för att en demokrati ska kunna leva och utvecklas . Ibland räcker det inte med att vackert hålla upp en skylt, ibland måste man utmana lagar och beslut som är orättfärdiga för att få en ändring till stånd, skriver Simon Sandberg, Tor Alsén och Marcus Regnander, medlemmar i Aktion mot Deportation Göteborg.

Göteborgs Fria
Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2025 Fria.Nu