Tyst diplomati har blivit ett svenskt kännetecken på den globala arenan. Tror vi. I själva verket har den tystlåtna diplomatin använts av långt fler än politiker med svenska pass, den har utan tvekan en roll att spela i ett fåfängt politiskt landskap där tappade byxor ses som värre saker än utbrutna krig och individers lidanden. Inofficiella förhandlingar, som det i grunden handlar om, har använts sedan urminnes tider för att så få som möjligt ska förstå de träffade avtalens förehavanden.

Tyst diplomati passade, ska sägas, utmärkt i ett Sverige som utåt ville spela rollen som neutral världsaktör, men som bakom stängda dörrar var mer än lovligt inblandat i Kalla krigets strapatser i form av bland annat vapenhandel och fjäsk inför västmakterna. Det låg i Sveriges intresse att spela på sin blygsamma och eftertänksamma hållning i årtionden av vapenskrammel och höga röster som ofta landade i svarta eller vita verklighetsföreställningar.

Tyst diplomati fungerar numera endast för den som finner det bekvämt att tro att svenska politiker skulle agera och prioritera annorlunda saker än sina utländska kollegor, att den tysta svenska diplomatin är så pass fungerande i sin stöpta form att fängslade journalister borde vara mer än glada att det i dessa dagar är så pass tyst på förhandlingsfronten som det ändå är.

Den som är lite elak drar slutsatsen att utrikesminister Carl Bildt gärna lutar sig mot den tysta diplomatins dialektik för att dra uppmärksamheten bort från helt andra omständigheter.

För Carl Bildt är den tysta politiken ett synnerligen användbart verktyg. Uppgifterna om Bildts dubbla stolar – i form av utrikesminister och polare till höjdare inom finans- och mineralindustrierna – lugnar ner sig i ett samhällsklimat där bilden av den svenske politikern förblir inbäddad i föreställningar om att mer görs än vad som når allmänheten.

Tyst diplomati fungerar i dagens mediehypade landskap enbart om journalistiken ger den en skjuts på vägen. Har journalistiken på så sätt tagit steget in från sin plats som tredje statsmakt till maktens kärna, som utövare? Måhända är det så med tanke på att medierna numera används i blindo av ministrar, lobbyister och presskontakter.

Därför, bör tilläggas, utövas detta inflytande i påtryckningssyfte enbart om de politiska tendenserna är av sådan art att de landar rätt på makthavarnas agendor.

Ett aktuellt exempel rör de två fängslade frilansjournalisterna i Etiopien, Martin Schibbye och Johan Persson. Ett exempel som visar vilka konsekvenserna kan bli om ett land med hög svansföring anlitar en frilanskonsult och lobbyist som utrikesminister. Tror man verkligen att saker och ting kommer bli gjorda – eller är det tanken?

Att Carl Bildt har haft att göra, ekonomiskt och politiskt, med ljusskygga krafter som grävt efter naturskatter i Ogaden – det gränstvistande ökenområde mellan Sudan och Etiopien som låg som arbetsfält för de båda frilansjournalisterna när de greps – står klart med tanke på att bland andra Lundin Petroleum varit i krokarna och letat olja.

Att Carl Bildt efter gripandet fäller en första – och obegripligt cynisk – kommentar som gör gällande att du mer eller mindre har dig själv att skylla för att ha rest till Ogaden, fick många av oss att känna att det inte är att räkna med särskilt mycket tyst diplomati i det här fallet – heller.

Frågan är om tyst diplomati verkligen behövs. Sverige och Etiopien har långvariga band knutna mellan sig – Sverige är en av de största biståndsgivarna till Etiopien, ett land som i årtionden uppvisat brutalitet, onåd och repression mot såväl regimkritiker som reportrar. Ekonomin kan alltså användas som muskler och samtalsunderlag, men att så inte görs i fallet med Schibbye och Persson kastar mörka moln över UD-borgen.

Tyst diplomati har ersatts av tyst politik och tyst politik ser i skrivande stund ut att döma två reportrar för terroristbrott i ett land som anammat västvärldens godtyckliga benämningar av vem som är fiende och vän. Dessa kriterier bör inte svensk utrikespolitik bottna i.