Den svenska regeringen och kärnkraftsindustrin har beslutat sig för att vår generation måste lösa problemet med kärnkraftsavfallet. Resonemanget går ut på att det är dagens generation som dragit nytta av kärntekniken och därmed orsakat avfallet och att problemet därför inte ska föras vidare till kommande generationer.

Frågan om vem som i första hand har ansvaret för avfallsproduktionen diskuteras sällan. Betoningen ligger på det faktum att oavsett inställningen till kärnkraften finns det avfall som måste tas om hand. Förhållandet att det dagligen produceras mer och mer avfall undviker man att tala om. Även om den svenska kärnkraftsindustrin lyckas genomföra sina mest optimistiska planer är det tidigast omkring år 2060 som en förvaring av den hittills beräknade volymen av radioaktivt kärnkraftsbränsle slutgiltigt kan förseglas. Eftersom majoriteten av den nuvarande generationens politiker och anställda inom kärnkraftsindustrin är medelålders och äldre, kommer efter dem ytterligare två eller tre generationer att bli tvungna att handskas med problemet.

Men eftersom avfallet är farligt under mer än 100 000 år, och även om produktionen av ytterligare avfall skulle upphöra omedelbart och isoleringsmetod och plats kan väljas inom kort, bör kunskaperna om riskerna med det högaktiva avfallet och placeringen av detta ständigt föras vidare till kommande generationer. I annat fall finns risken för kontamination på grund av olyckor eller avsiktlig exponering. Avfallsproblemet kan alltså aldrig lösas i den meningen att avfallet kan gömmas och glömmas, utan att kontrolleras eller åtgärdas vid behov.

Det största ansvaret dagens generation kan visa när det gäller kärnkraftsavfallet är, ur miljörörelsens perspektiv, att avbryta produktionen, det vill säga att avveckla kärnkraften.