När vetskapen om attentaten i Norge nådde mig, kunde jag inte tro mina öron. Jag satte på teven och följde nyhetsförloppet med tyst och sammanbiten min. Sju människor hade dött i sprängattentaten mot regeringsbyggnaden och en handfull ungdomar ute på en ö. Ett terrordåd hade skett mot Norges politiker och barn, mot människor som kämpar för en fri demokrati, hjärtebarn i högsta bemärkelse. Det osannolika var, hur en sådan ondska kunde finnas till.

I nyheterna var dådet självklart. Islamister var i farten, och med sig hade dem fört terrorn till Norge. De inom media som har bidragit till den nya islamfientliga fundamentalismen, triumferade fram i teve och varnade oss för terrorn.

Jag var, förstås, skärrad över det som hade hänt – så jag stannade uppe till sent på natten och följde händelseförloppet med vaksam blick. I början var jag mycket kritisk till att en islamist hade utfört dådet, men jag förnekade inte att man var mycket säker på sin sak i medierna.

När jag vaknade upp tidigt nästa dag, slog jag upp SvD. Oslo en krigszon löd rubriken. Och på förstasidan: ”Perspektiv” med Björn Lindahl – ”Libyen, talibanerna, rättegången, det finns många motiv”. Med oroad blick bläddrade jag blad för att uttyda mer om det som hade hänt. ”Gaddafi” hade ”fört kriget till Europa”. Han gick även gick även igenom den norska säkerhetspolisens rapport. ”När PST gick igenom säkerhetshoten är det extrema islamister som är högst på listan över tänkbara hot. Inhemska norska vänster- eller högerextremister har inte varit aktiva.”

Denna smygande form av demagogi har krupit in i det fria samhället. Den ökar försäljningen. Dess symptom har även fått en facklig term inom psykologin, islamofobi.

Men man bör dock inte rikta all kritik mot SvD. Det finns tidningar i medievärlden som jag vill mena har behandlat detta på ett markant värre vis. Just nu finns det heller ingen större tidning än SvD, som ger en mer rättvis medial uppmärksamhet åt detta mörka terrordåd, vilket ger oss alla hopp om människans inneboende godhet.

I DN har man däremot lite annat för sig. Man skäms inte för att stoltsera med sina politiska intentioner, trots att terrordåden ligger oss så nära i tiden. Man har här redan citerat att de hemska dåden är ”vitamininjektioner” för Jens Stoltenberg och döper artiklar till ”uppsving för arbeiderpartiet”.

I Frankrike har nu Le Pen visat vart hotet verkligen ligger. Han har även en del att säga om Anders Behring Breiviks attentat mot Norges öppna demokrati. Han skyller på ”den globala fara som den massiva invandringen innebär”, som är ”huvudorsaken till denne livsfarlige mördares tankegångar”.

Det finns inga ord som räcker som kondoleanser för det som har inträffat. Och det finns inga ord som kan två bort den sorg som finns i vår själ. Den är som en mönsterlagd intarsia i vår själ. Dess inläggningar består av svart marmor.