Israel har under de senaste veckorna präglats av demonstrationer vars syfte är att kräva en lösning på de sociala orättvisor som präglar landet. Från att ha börjat som en protest mot höga bostadspriser har de alltmer omfattande demonstrationerna börjat präglas av vreden mot det som den israeliske författaren Amos Oz kallar ”regeringens likgiltighet inför folkets lidande, dess dubbelmoral gentemot den arbetande befolkningen och förstörelsen av den samhälleliga solidariteten” (Haaretz 7/8).

Dessa händelser är intressanta av flera skäl. För det första visar det på att sociala oroligheter i Israel inte behöver ha en koppling till den infekterade konflikten med Palestina. Betoningen på denna förleder ofta utländska åskådare att tro att det bara är konflikten som skapar problem i Israel och att den inrikespolitiska situationen är problemfri. Protesterna har pliktskyldigt beskrivits i de svenska medierna, men den djupare innebörden av vad de ger uttryck för har i mångt och mycket ignorerats, vilket är den andra intressanta aspekten.

Detta beror på att vissa medier ofta arbetar utifrån metoden att beskriva skeenden såsom vi är vana att betrakta dem och därmed marginalisera bilder som motsäger detta. I fallet Israel vill vissa medier enbart föra fram bilden av en konflikt mellan två parter som har ett milslångt kulturellt och religiöst avstånd mellan sig, medan en eventuell inrikespolitisk konflikt med socioekonomiska förtecken ignoreras. I fallet med demonstrationerna protesterar människorna, enligt mediernas logik, ”fel” eftersom de motsätter sig socioekonomiska orättvisor när de bör ägna sig åt att protestera mot palestiniernas terrordåd. Således blir detta ointressant ur mediesynpunkt.

Detta har sitt ursprung i den alltmer förekommande kulturaliseringen av den offentliga debatten; människor ska i dagens moderna samhälle inte oroa sig för de gamla sociala och ekonomiska orättvisorna, såsom försämrade arbetsvillkor eller ökade klyftor mellan rika och fattiga, utan för kulturella och etniska skillnader som betraktas vara roten till allt ont i samhället. Så är också fallet med Israel; som mediekonsument matas man systematiskt med bilder som försöker visa att det är oöverbryggbara kulturella och religiösa skillnader som skapar de omfattande problemen. Detta lär oss resignation, att vi tyst ska acceptera att skillnaderna i det närmaste är biologiska. Detta har bara förstärkts mer och mer i och med den civilisationsuppdelning som gjorts mellan det upplysta och liberala väst och den mörka reaktionära muslimska världen.

Det som vi nu måste inse är att betoningen av det kulturella och religiösa som grund till samhällsproblem döljer de socioekonomiska orättvisor som historiskt sett alltid funnits och som kan kopplas till kapitalismens framväxt. Kapitalismen med dess mörka baksidor av rikedomskoncentration och ekonomisk ojämlikhet är fortfarande aktuell, även om ekonomiska intressen gör allt för att dölja detta. Därför måste betoningen på det kulturella och religiösa som grund till problem och orättvisor aktivt kritiseras och granskas eftersom det döljer det som under hela industrialiseringen varit tydligt men ofta förljugits; att kapitalismen står för de största problemen i människors liv, inte huruvida vi tillber olika gudar eller utövar olika kulturella sedvänjor.