Sagan om arbetarna som slet för brödfödan om dagarna och sopade mattan med stöddiga fotbollsmiljonärer i det varmare Sydeuropa tilltalar de flesta som anser att ekonomisk doping – inom såväl idrottsvärlden som näringslivet – är en skam för så kallade upplysta samhällen.

Kontentan av Martin Jönssons och Carl Pontus Hjorténs dokumentär var att saker och ting förändrats, några som en följd av tidens gång, andra av politikens utformning och prioriteringar – men den visar även att en del saker aldrig förändras. Att lyssna till gårdagens fotbollsspelare som med försiktiga stämmor talade om laget, om samhällsansvar och ointresset för pengar blev en skarp kontrast till nuets diton.

Medieträningen har förvisso lärt de allra största aktörerna i fotbollsvärlden att föra sig i intervjusituationer, någonstans i bakhuvudet är de medvetna om att samhällets verkliga proletärer betalar deras löner – som det brukar vara i stora företag och branscher med golv och tak. Men i jämförelse med sina kollegor från fotbollens gårdag lever dagens superstjärnor inte som deras tungor emellanåt uppmuntrar oss tittare att leva.

Och varför skulle de – när penningtvätt, maffiaband och storpolitiska intressen intagit fotbollsindustrin och gjort den till en knähund för organiserad brottslighet? Korruptionsskandalerna inom det världsomspännande fotbollsorganet Fifa är ett utsläpp från storpolitikens läckande giftdammar, en direkt följd av det övriga samhället.

I Fotbollens sista proletärer försöker man att, åtminstone i IFK Göteborgs fall, visa var denna nya epok (som vi nu bevittnar) tog vid; i semifinalen mot Barcelona i Europacupen 1986, där domarinsatsen såväl visade som viskade om mutskandaler och osportsliga fördelar.

Skulle det moderna tiotalets fotbollsstjärnor (många ekonomiskt oberoende före tjugoårsåldern) vända på hamburgare eller leda kablar vore det i pr-syfte och inte för att det utgjorde deras bas, deras grundbult, en del av deras identitet.

Vad som försiggår i idrottsutövares – och framför allt fotbollsstjärnornas – huvuden har i många böcker och essäer försökt att kartläggas (det är inte meningen att denna text ska försöka gräva ytterligare spadtag i den sandlådan), och anledningen till det är troligen att fotbollsmiljonären bäst symboliserar vad som gått snett med vårt globala bybygge.

”Fotboll är den största teatern som finns”, menar en av de intervjuade i Fotbollens sista proletärer. Och visst är det så – fotboll må i fornstora dagar har varit en slags amfiteater, folkets teater, men är i dag den kanske mest utmärkande politiska teaterscenen, en teaterscen de flesta inte har råd att bevista.

Vad är en final i Champions league, om inte en nittio minuter lång lovsång till kapitalism och sponsorer?

Vad är en fyrtio minuter lång korpmatch, om inte ett rekviem över kollektivismen som vinnarkoncept?

Fredrik Reinfeldt har i snart ett årtionde bankat i oss påståenden om ”nya arbetslinjer”, där pyramiden vänts överända och gjort proletärerna, arbetslösa och sjuka, till girigbukar och lögnare och direktörer till arma proletärer utsatta för ett alldeles för slappt samhälles fördomar. Fotbollens sista proletärer blottlägger samhällets strupe, numera ett öppet fält för anfall från näringsliv och populistiska politiker.

Den sevärda dokumentären vänder även på steken där ifrågasättandet av sin plats i samhällshjulet, där ens ansvar och förpliktelser har ersatts av den närmast religiösa tron på snabba lösningar. Om det så gäller politiska eller idrottsliga.

Eller som journalisten och författaren Eduardo Galeano summerar saken i Fotbollens himmel och helvete: ”Fotbollens historia är en sorglig färd från skönhet till plikt.”