Storbritanniens premiärminister David Cameron har gjort vad många politiker gjort före honom när demokratin ansetts hotad: han inskränker demokratin med demokratin som ursäkt. I alla fall två av dess grundpelare: det fria ordet och yttrandefriheten, Twitter-kvitter, ja, allt det där som folk gör av tristess, för att väcka politiska frågor, ha något att göra. Och den så kallade blinda rättvisan.

En sida på Facebook gav två unga män fyra års fängelse vardera för upplopp som aldrig ägde rum i det London som under en vecka kallades för krigszon och annat. Ett avskyvärt sätt att bemöta unga män som använt sociala medier på det sätt de blivit lärda att göra; sprida rykten, skvallra, vika ut sig, uttrycka sig, strunta i omdömet.

Inom juridiken gav Camerons regim efter för frestelsen att låta en politisk kris agera skrämselskott för framtiden. Personer inblandade i upploppen i London, antingen direkt eller indirekt, uppmanades dömas bortom ramarna i syfte att avskräcka andra från att följa i deras fotspår.

Storbritanniens rättsliga agenda mot inblandade i de senaste veckornas kaos är beviset för hur hårt det europeiska bygget är berett att gå för att röja misshagliga personer ur vägen samtidigt som de ansvariga för Storbritanniens socialpolitiska kollaps varken ifrågasätts och än mindre åtalas för brott mot en annan av demokratins grundpelare: rätten till social trygghet i form av sjukvård, en bostad, en utbildning, en framtid.

Premiärministerns ord om att stänga eller begränsa sociala mediekanaler för att på så sätt förhindra framtida kravaller är i stället ytterst talande. Likaså Camerons EU-kollegors tystnad och passiva medhåll i frågan. Följdfrågan torde bli hur pass mycket demokrati herr premiärminister egentligen anser vara bra? Att politiker alltför ofta saknar kontakt med betongdjungeln är måhända ingen nyhet, men att en så pass etablerad politiker som David Cameron blottar sin utsatthet i ett så politiskt laddat skede som i skrivande stund är helt klart utmärkande. Och hoppfullt i den meningen att allt färre finner tröst och hopp i högerpolitikers samhällsprojekt.

Hur man sedan visar sitt missnöje med sin plats i samhället är en annan fråga, men knappast anledning för makthavare att använda demokratin som ursäkt för att inskränka demokratin. ”Ett samhälle som dömer fyllon som skämtar på Facebook till fyra års fängelse samtidigt som landets största mediekoncern ostört kan hacka sig in i människors telefonsvarare är inget mindre än en mardrömsvision av vad informationssamhället skulle leda till”, skrev Martin Aagård i en kulturartikel (Aftonbladet 19/8).

Klart är att att samma informationssamhälle som håvat in miljoner på kravallerna i London, Rosengård och Paris för några år sedan, har utsetts till syndabock för upploppen. Sociala medier och inte socialpolitikens misslyckanden bär således ansvaret för att London brann under en intensiv vecka i början av augusti. Kanske tålde de brittiska makthavarna helt enkelt inte det ”nihilistiska långfinger av ren ilska mot ett system som inte fungerar”, som Andres Lokko beskrev upploppens egentliga kärna som.