Det är även idé att lägga São Tomé på minnet. São Tomé, ett av Afrikas minsta länder med 165 000 invånare, två vulkan-öar bortslitna från den afrikanska kontinenten, tros inom några år vara centrum för ytterligare en kontinental oljeboom. Tio miljarder fat. Tillgångarna är imponerande och förhoppningarna stora samtidigt som problemen hopar sig inom realpolitiken: sociala orättvisor, korruption, svågerpolitik.

En politik som inte enbart initierats lokalt. Naturtillgångarnas löften har försett São Tomé med smörjmedel från västvärlden för att kontrollera den politiska utvecklingen och få första tjing på oljeförtjänsterna. En politik som sätter São Tomé i tacksamhetsskuld och otacksamma utgångspunkter inför framtida förhandlingar om naturresurserna. USA säkrade i början av seklet även militär kontroll över Guineabukten i form av militärbaser.

São Tomé följde i egenskap av före detta portugisisk kolonialmakt efter Angola och Moçambique (samtliga slavkolonier) i fråga om revolutionär utveckling under kalla kriget. Revolutionärerna, anförda av bland andra Manuel Pinto da Costa, utlovade sociala rättvisor, förtrollades av sovjetstöd och förbytte radikalism med diktatur tills militärkuppen stod för dörren.

Men i stället för att följa geografiskt och ideologiskt närliggande länder, som Ekvatorialguinea och Angola, ändrade man politisk kurs 1990. Flerpartisystem infördes och och landet utropades till ett av Afrikas ”första demokratiska föredömen”. Efterföljande val blev lugna och São Tomé såg ut att vandra stillsamt in i en framtid utan inbördeskrig och nepotism, men med blomstrande oljeraffinaderier och kakaoodlingar. Men så kom år 2009 då landet skakades av en sju dagar lång militärkupp i vilken utländska legosoldater, finansiärer och inhemska kristdemokrater visade sig delta. Kuppen avvärjdes av São Tomés egen militär men en varningsklocka hade ljudit.

Demokratin och dess IMF-påtvingade avregleringar och sociala reformer medförde sina egna problem, däribland torrperioder, ökande arbetslöshet och misskötta privatiseringar. São Tomé är politiskt och ekonomiskt alltjämt en ö i en turbulent ocean av intressen och trender. De kommande åren ses av många som avgörande, för landets sociala välmående och plats i Afrikas ekonomiska hierarki samt vilken pjäs de förväntas spela längs stormakternas schackbrädor. Kina etablerar sig, USA är redan där. En ny president kan innebära nya trender, eller en stagnation av den rådande ordningen. Klart är att São Tomé, trots sin ringa storlek, utgör en intressant politisk kompass för den som vill studera afrikansk geopolitik.

Kommer landets (enda?) framtidshopp – oljan – att destabilisera andra sektorer såsom jordbruket, fisket och kakaon, en utveckling som gått att skönja i andra afrikanska oljestater såsom Ekvatorialguinea, Gabon och Nigeria. Oljan kommer troligtvis, när utvinning påbörjas inom några år, att bringa pengar och investeringar till São Tomé, men om det är den långsiktiga lösningen förblir (som vanligt?) den verkliga frågan.