Way Out West består av mer än några band som spelar i en park. Numera är tentaklerna utsträckta över hela Göteborg och såväl klubbar som kyrkor är arenor för mer eller mindre intressanta evenemang. Förutom liveband och dj:s bjöd helgens festival på film, konst och paneldebatt. Men huvuddelen är fortfarande förlagd till Slottsskogen och där spelade också årets stora affischnamn Prince på fredagskvällen, för övrigt dagen med de mest intressanta bokningarna.

Det finns ett fåtal artister som har sin storhetstid bakom sig, som inte släpper någon ny musik värd att tala om men som ändå ständigt drar folk. Prince är en sådan artist. När han spelade var hela Slottsskogen där, och ingen kan säga annat än att han var stabil. Samtidigt verkade de flesta vara ute efter en enda låt.

Efter Purple rain – magnifikt framförd och med ett lagom kitschigt lila konfettiregn som grädde på moset – rörde sig lämmeltåget ur parken. Resten av konserten var också lite sådär, även om Prince är en otroligt professionell artist som uppenbarligen fortfarande trivs på scenen.

Fenomenala livebandet The Hives levererade givetvis, även om det tog några låtar innan de kom igång på allvar och Howlin’ Pelle Almqvist lade in sin berömda överväxel. Därefter kom evigt kämpande Robyn, fortfarande en grym liveartist men med ett låtmaterial som är så erbarmligt dåligt att det inte är annat än en stor sorg. Tänk er denna lysande stjärna med lite vettiga låtar!

På lördagen stod Pulp och Kanye West för det där lilla extra. För alla som växte upp med britpopen och har dansat sig vansinniga till Disco 2000 måste en spelning med Pulp vara en väldigt fin present. Det verkade också som om bandet själva ansåg sig ha fått en present, i form av en stor och hängiven publik. Vrålen gick i alla fall inte att misstolka. Att Jarvis Cocker dessutom är en underhållande herre med en halvtorr brittisk humor är bara bonus.

Och så var det ju den där Kanye West. Det är bara att inse, Kanye Wests största fan är Kanye West. Det är inget större fel på hans musik, men som liveartist är han medioker.

Way Out West 2011 ska ha en eloge inte minst för utrymmet åt de mindre banden på klubbscenerna. Problemet är bara att klubbarna är små och köerna långa. Frågan hur detta kan åtgärdas till nästa år får festivalledningen ta itu med. Inne på området var det i princip det gamla vanliga, med långa toalettköer och mat och dryck till överdimensionerade priser. Men samtidigt en skön stämning och ovanligt städat.