Frilansjournalistens villkor är på många sätt värda att sträva efter, men när det gäller trygghet och ansvar faller hon ofta handlöst mellan stolarna. Vem bör bry sig om frilansaren när utrikesministern likställer deras arbete med ett barns spralliga upptåg? Den som ger sig in i leken får leken tåla, eller?

Bildts förakt bör fastslås som synnerligen kränkande och oförskämt – men framför allt är det en spottloska i journalistikens ansikte.

Här en tanke: ponera att de svenska frilansjournalisterna istället hade varit två korrespondenter från en av Sveriges mer (fis)förnäma morgontidningar. Då hade ekot efter gripandena troligen låtit annorlunda, journalistens roll blivit mer understruken och tevestudior talat sig varma om ”kollegornas” vedermödor.

Men i det etablerade medie-Sverige är det få som känner igen sig i frilansarens utsatthet, än färre som skulle bemöda sig att gräva i deras undanskymda – men, ja faktiskt, avgörande – insats för en bred och intressant journalistik.