FRIA träffar Therese Holm på en uteplats vid en lägenhet på Hisingen och inget skulle utåt kunna avslöja vad hon har gått igenom och hur hon mår. Hon har levt med diagnosen schizofreni i åtta år och är van vid behandlingar, mediciner och tvångsintagningar. Nu är hon utskriven och tillhör öppenvården, något som gör henne mer fri att verkligen odla sin kreativitet, först och främst i form av musikskapande och skrivande.
Hon kallar sin musik ”experimentell” och säger att hennes låtar inte följer konventionerna. Istället är det ljud, spännande toner och tankar som får ta plats, och några regler för hur musik ”bör” låta följer hon inte.
– Jag försökte göra traditionell musik ett tag men det var mest tråkigt. Istället tänker jag att man kan göra vad som helst av vad som helst.
Hon berättar om hur hon tidigare trots delirium och vanföreställningar om att hon saknade både tänder och armar ändå kunde sätta sig vid pianot och klinka.
– Jag gick mest runt, men när jag satte mig vid pianot var det som om allt sattes ihop. Jag och musiken blev ett. Det var inte utarbetat på något sätt, musiken gjorde sig själv och jag var hel och fri. Musiken var fri.

Under samma period blev hon tvångsintagen på Östra sjukhuset, och det var under en frigång som hon gick och köpte en liten digital inspelningsstudio som hon sedan lyckades smuggla in på avdelningen. Hon låste dörren och spelade in musik i hemlighet, när någon knackade på var det bara att gömma den lilla studion under täcket.
– De vet fortfarande inte att jag gjorde det, berättar hon. Men jag hade den där och när jag var på frigång spelade jag in andra ljud, som fågelkvitter och ettans spårvagn. Man blir ganska uppfinningsrik.
Att hemligheten nu kommer ut i samband med att hon släpper skivan ser hon inga problem med. Just nu känner hon sig stark, berättar hon. Hon är utskriven och har en egen lägenhet, ett så kallat LSS-boende där det finns personal i närheten men där hon i stort sett sköter sig själv. Den mesta tiden ägnar hon åt konstnärligt arbete. Förutom EP:n håller hon även på med en bok där hennes tankar om hennes sjukdom, världsbild och de behandlingar hon fått ska finnas i form av pratbubblor från tygdjur.
– Jag ska sy 70 tygdjur som jag ska ta bilder av och de ska få uttrycka tankarna. Jag har kommit en bit men är inte klar med dem än. Det är ju ganska många djur att sy.

Bokens titel är dock klar; Du mot kaklet. En titel som anspelar på de tankar hon har om världen, att vi bygger sönder planeten, något hon känner starkt för.
– Kaklet är det vi har byggt upp. Vi är instängda i betong och asfalt, sådant som vi själva har skapat och som vi har fängslats av. Ju mer de bygger, desto längre bort från ens hem kommer man. De har byggt runt oss för att vi inte ska hitta hem, och ett hem får du inte förrän planeten är hel, utan sönderhuggna berg och miljöförstöring.
Efter den förklaringen ler hon lite snett och säger att hon inte riktigt vet om det är en teori eller en vanföreställning. Det är tydligt att hon har förmågan att se på sina vanföreställningar med en glimt av ironi och hon säger att tanken om geni och galenskap som nära besläktat är intressant.
– Många patienter inom psykiatrin sitter inne med sanningar om den trasiga planeten. Det är ganska intressant att lyssna på.

Hennes upplevelser av vanföreställningar och brutala behandlingar är något hon inte alls drar sig för att prata om, och det är även runt det mycket av hennes kreativa arbete kretsar.
– Jag skriver om mitt liv, om vanföreställningar och schizofreni. Jag har trott att jag har varit en del av ett nazistiskt experiment, att nazisterna har haft mig inspärrad hela mitt liv för att se hur man klarar sig utan mänsklig kontakt. Det är den jag är och det jag har varit med om, upplevelser i psykiatrin, som när jag har kommit in på avdelningen på Östra och undrat om tv-apparaterna är en del av tortyren. Man kan ju alltid hoppas att det kan vara till hjälp för någon.
Att det är väldigt utlämnande håller hon med om, men det är inget hon är rädd för. Hon tycker i stället att det kan vara bra att berätta om hur det är, om hur hon har upplevt psykvården inifrån, därav namnet på skivan, Assault and Battery.
– Mycket är ett uttryck för hur man har blivit behandlad. Det kan hända konstiga saker och jag har fått nya sätt att se på dem. Blir man nedbrottad av fem män som ger en massor av sprutor blir det ett speciellt skrik. Det liknar verkligen inget annat skrik och jag har pratat med flera andra som har tänkt samma sak. Tvång och makt och inspärrning är aldrig bra, det säger sig självt.
Hon har arbetat upp en styrka som hjälper henne att se framåt, att tänka positivt och att våga satsa på det hon verkligen vill, som boken och musiken.
– Sjukdomen kan gå hur som helst, och den är jag rädd för. Men jag vet ändå att jag klarar av att bli sjuk igen och det finns en styrka i det.

Therese Holm säger att hon tar en dag i taget men att det just nu är mycket att göra. Skivan ska bli klar, boken likaså och dessutom har hon spelningar inbokade. Och det stora problemet just nu är hur hon ska distribuera skivan.
– Det blir mest att sälja den på spelningar än så länge. Men vad jag verkligen vill är att få ut den och få ihop pengar så att jag har råd med nästa projekt, att få ut boken.