Det ovannämnda citatet hänvisar till en gammalmodigt och etnocentriskt sätt att tänka kring vem har rätt att spela teater och för vem. ”Vi och de”-segregerande kategorier cementeras ännu mer med sådana bristfälliga analyser. Lars Ring försvarar status quo i fördelningspolitiken. Vederbörande, och kulturelitens herravälde förstås, är oroliga när förnyelser skakar om den institutionella makten som favoriserar några och missgynnar andra. Faktum är att genom att slå ihop två myndigheter som jag påpekade i november förra året (SFT 13/11-10) skapade Stadshuset den berömda Kulturstrategiska avdelningen inom Stockholms kulturförvaltning och den diskriminerande fördelningspolitiken blomstrade för beskådande och analys.

Det rådande bidragssystemet är föråldrat trots anspråk på förnyelse och har en nyckfull syn på rättvisa, i dagens läge går det inte att begära varken omprövning eller en saklig motivering om varför vissa nekas bidrag. Kulturförvaltningen vill framträda en aning mer demokratiskt än Kulturrådet och skriver numera att: ”Kulturförvaltningen har gjort en samlad bedömning efter de mål och riktlinjer kulturnämnden har fastställt och beslutat att projektet inte kan prioriteras i konkurrens med övriga sökande.” Med andra ord: ni har inte läst våra riktlinjer och andra har gjort det. Vi fick avslag nyligen för ett seminarium om kultur och integration. Vi var inbjudna till en audition en vardag där vi skulle presentera vårt projekt på högst en kvart för en referensgrupp och handläggare, vi efterlyste namn på de som satt i referensgruppen men vi fick inget svar. I sista minuten bestämde vi oss för att inte delta i spelet. I Chomskys anda hade vi för avsikt ”att pressa institutionen till den yttersta gränsen”.

Stockholms kulturförvaltning presenterade den 19 maj en skiss över hur bidragssystemet ska förändras . Deltagare var 150 företrädare för det fria kulturlivet. ”Ett urval av ’invandrargrupper’; etniska föreningar och kulturföreningar/verksamheter bjöds in till informationstillfällena den 19 maj och den 15 juni”, säger Annika Hälldin, handläggare på kulturförvaltningen. För mig betyder det hon säger att ett urval görs av någon eller några utifrån kriterier. Det vill säga att många (ej inbjudna) räknas inte som företrädare för det fria kulturlivet. Begås ännu en gång institutionell diskriminering trots den faderliga ambitionen om att ”ta hand om våra invandrare” och nya oetablerade aktörer?

I ett interkulturellt samhälle medverkar olika kulturgrupper och den interkulturella kompetensen, som bör känneteckna både fria grupper, invandrargrupper och mediefolk, går ut på att medla och inte bara samexistera i parallella livsvillkor som aldrig möts.

Vi har faktiskt försökt starta en dialog med Stockholms kulturförvaltning eftersom jag och vår fria grupp bland annat undrade hur stödsystemet fungerade och varför invandrargrupperna oftast missgynnas. Vi har suttit ett par gånger på möten med representanter för den så kallade Kulturstrategiska avdelningen. Vi har varit mycket kritiska till bland annat hur skattepengar hjälper till att cementera ”mini-institutioner” (friateatrar med egen scen) som är otillgängliga för nya aktörer och driver en egen egoistiskt kulturpolitik. De får etablera sig som ogenomträngliga institutioner med makt. Deras så kallade ”teaterchefer” har varken tid eller intresse för samarbete med nya aktörer. Därför skrev vi ett förslag i november förra året som vi presenterade för kulturförvaltningen och även mejlade till kulturnämndens ledamöter.

I förslaget ville vi till exempel verka för att svenska kulturgrupper (svenska fria kulturgrupper och invandrarföreningar) som söker verksamhetsbidrag eller har fasta scener/lokaler ska kunna söka ett nytt inslag som främjar integrationen. Det kan ske genom samarbete med invandrarföreningar, exotiska kulturgrupper eller enskilda kulturarbetare som härstammar från andra kulturer. Interkulturalitet bör vara en stående punkt i ansökningsblanketter.

Svenska kulturgrupper (svenska fria kulturgrupper och invandrarföreningar) ska också kunna söka i verksamheten eller projektbeskrivningen, ett nytt inslag som främjar en uppsökande verksamhet för att serva med kultur de mest åsidosatta grupper i samhället, som papperslösa, narkomaner, fångar, flyktingar, bostadslösa med mera.

Vi ville också främja samarbete mellan stora kulturinstitutioner, fria kulturgrupper och invandrargrupper i den bemärkelse att man till exempel bjuder in ett främmande kulturuttryck som förband innan föreställningen börjar. Det gäller framförallt de stora kulturinstitutioner och de fria grupperna med fast scen. Gästspel av andra grupper kan beredas ”mini-spelperioder” i kalendariet utan någon kostnad. I dagens läge tar alla teatrar med fasta scener dyra hyror som ett sätt att få in pengar till verksamheten men samtidigt kväver dem alla andra nya aktörer i samhället.

Det handlar inte i första hand att de citerade kulturinstitutioner ska ändra på sitt varumärke utan att de ska ge plattform åt nya aktörer i deras kalendarium.

Redovisningspraxis bör dessutom göras om. Den diskreta ”inflationen” av redovisade publiksiffror går att kontrollera med en obligatorisk kassaapparat kopplad till Kulturförvaltningen för redovisning av entréintäkter. Förra årets bonusfördelning kan tolkas som ett skämt när man läser antal publikdeltagare som bonusvinnarna redovisat.

Jag vill avsluta med en kommentar om ”villiga medlemmar” som kan ingå i referensgrupper för Kulturförvaltningen och Kulturrådet. Faktum är att rekryteringen till dessa referensgrupper är hemlig och varken de sistnämnda institutionerna eller själva kulturnämnden gör en öppen audition eller rekrytering som går ut till allmänheten. Det gör att rekryteringen bygger på rekommendationer eller nepotism. Jag efterlyser ett underlag från Stockholms kulturförvaltning och kulturrådet där de redovisar hur rekryteringen av referensgrupper går till.