Östtimor står vid ett vägskäl
Östtimors huvudstad Dili lamslås av sommarhettan. Samhället tvingas stanna upp och uppsöka skugga. Politiken gör emellertid tvärtom – ställer sig rakt under solen. I zenit. Det är politiskt känsliga tider i Asiens fattigaste land: Östtimor närmar sig valår, FN-uppdraget ska avslutas en gång för alla och landet fira tio år som självständig stat efter två decennier som ockuperad stat under Indonesiens överinseende. Trots att mycket står på spel väljer premiärminister Xanana Gusmão ändå att sjösätta ett vanskligt projekt som ska utstaka den ekonomiska politiken fram till år 2030. I centrum står de pelare som fortsätter att utgöra ryggraden i statsbygget: utländskt bistånd och olja.
Australiens utrikesminister Kevin Rudd besökte nyligen Östtimor och Gusmão för att säkra relationerna mellan de båda länderna. ”Rudd, för att understryka att han verkligen är ’Östtimors vän’, stannade till och med över natten i bergsstaden Maliana”, för att citera den inhemska tidningen Independentes halvt ironiska rapportering.
Australien ökar sitt biståndsanslag trots att ingen med säkerhet vet vad som har hänt med åtta miljarder kronor öronmärkta åt bistånd mellan åren 1999–2009. En skandal som i ett land som saknar etablerade mediekanaler fått passera förbi utan att någon bringat klarhet i omständigheterna. Australiens utpressningspolitik under de utdragna förhandlingarna med Dili om oljefältet ”Greater Sunrise” i Timorhavet resulterade i att Östtimors inkomster från oljeindustrin (till stor del finansierad och opererad av utländska bolag) landade i småpotatis i jämförelse med vad omvärldens intressen tillskansade sig.
I städerna granne med oljefälten syns inte ett spår av förbättrad ekonomi, infrastruktur eller ökade arbetstillfällen. I stället tycks sprickan mellan Dili och landsbygd ha ökat sedan regeringen, inspirerade av Norges oljepolitik, börjat spara inkomsterna i en upprättad oljefond. Men trots en ekonomi som seglat uppåt de senaste fyra åren förblir mycket sig likt med åren i början av nollnolltalet, då inbördeskrig hotade att rämna landets bräckliga demokratiprojekt.
Xanana Gusmãos löfte om elektricitet i landets samtliga distrikt före årets slut tas emot med axelryckningar. ”Den har vi hört förr”, menar många och syftar på de miljarder i bistånd som nått Östtimor sedan 1999 och som i budgetrapporter hjälpt landets ekonomi i rätt riktning, men som i realiteten inte ordnat fungerande infrastruktur, hållbart rättssystem – eller elektricitet i de hörn av Östtimor som inte är ämnade åt turistsatsningar.
President José Ramos-Horta har alltid bemött skandaluppgifterna med ro. Han menar i ett samtal med undertecknad att det handlar mer om ”arbetssätt” än några fullblommade skandaler. Åsikter som tyder på att varken han eller premiärminister Gusmão ämnar stöta sig mer än nödvändigt med sina utländska rådgivare.
Saken är bara den att Östtimors befolkning inte längre kan vänta på att saker och ting ska börja hända. Barndödligheten förblir oacceptabelt hög, befolkningsmajoriteten har inte tillgång till rent vatten, jobben är få och en snabba-pengar-mentalitet har etablerat sig bland de yngre leden i takt med att sociala rättigheter (vad som utlovades av självständighetsrörelsen under Indonesiens ockupation) fortsätter att ignoreras dem utan smörjmedel. Relationerna med Indonesien och Australien är de politiska korridorernas högsta prioritet, och i takt med att president- och parlamentsvalen 2012 skrider närmre (och föder nationell rädsla för nya oroligheter) säkrar landets makthavare sina kontakter med Jakarta och Canberra.
Vad kommer hända när FN lämnar? Enligt FN:s talespersoner inte särskilt mycket. Timoreser tror annorlunda: Ekonomin kommer att duka under och stabiliteten – till stor del upprätthållen av FN:s blotta närvaro – vara ett minne blott. Klart är att Östtimor målat in sig i ett hörn som för tio år sedan föreföll högst otänkbar. Ord om rättvisa har blivit ord om räkenskaper. I stället för sociala satsningar och en nationell politik inriktad på hunger och hälsa har grupptrycket från Canberra och Australien fått många att börja tala om en nykolonial agenda. Helt utan demokratisk förankring.
Klas undrar vilka premisser den svenska regeringen använder sig av när de anser att Marockos intresse för en plats i FN:s säkerhetsråd vore ett bra alternativ.
