Visst frågar man sig hur det kunnat gå så många år sedan folkomröstningen mot kärnkraft utan att vi lyckats komma närmare avvecklingen. Istället har det ju gått åt motsatt håll med uppgradering av befintliga verk. Svaret är förstås att kärnkraftslobbyn är oerhört stark – rent ekonomiskt och därtill via alla välmenande men indoktrinerade lärjungar i kommunala organ och säkerhetsnämnder. Svaret är därmed också, som jag påpekade i mitt förra inlägg, att industrin aldrig fått tydliga signaler om att kärnkraften faktiskt SKA avvecklas. Det är sådana signaler jag med flera efterfrågar, alltså lag.

”Radiofobi” är ju ett bra ord som passar lobbyn som hand i handske. Jag tror inte att någon i dag skulle vilja kalla sex tusen japanska föräldrar för fobiker när de kräver icke-radioaktiv mat till sina barns skolluncher, men ju mer den japanska katastrofen hamnar i nyheternas bakvatten, desto närmare riskerar den dag att komma då också detta kallas för radiofobi.

Den som inte tror på växthuseffekten skulle säkert också kunna tala om växthuseffektfobi eller klimatfobi. Jag menar att det är rätt att vara rädd för sådant som är farligt. Och det är både kärnkraften och växthuseffekten. Men det handlar lite grann om skilda dimensioner, vilket alltså inte betyder att växthuseffekten skulle vara mindre hotande än kärnkraften.

I vår familj har vi löst det så att jag tittar närmare på kärnkraftsfrågan medan maken sätter sig in i klimatproblematiken.

Så det går alldeles utmärkt, Leif Hägg, för två sådana ”fobiker” att kampera under samma tak. Välkommen du också!