Det finns en del att glädjas åt i Uppsala för närvarande. Dit hör tillkomsten av tvånya tidningar – Fria Uppsala och Uppsalademokraten. Den 27 mars var Uppsalademokraten en av arrangörerna till ett seminarium i Missionskyrkan om Kärnkraften 30 år efter folkomröstningen. Uppsala Fria Tisning hade i nummerr 14 ett reportage från det seminariet. Jag är tyvärr dålig på att ge enkla och tydliga svar på intervjuares frågor. Dumt nog accepterade jag ändå att bli tillfrågad och lyckades mycket riktigt röra till det för reportern – att döma av vad jag enligt artikeln har sagt.

Vi talade på seminariet bland annat om att det inför folkomröstningen om kärnkraft 1980 fanns en levande ”berättelse”, ett engagemang och en diskussion som genomsyrade samhället. Kärnkraftsomröstningen utlöste inte enbart diskussioner om tekniska frågor utan frigjorde också en önskan som många kände att leva på ett förnuftigare sätt, i ett samhälle som står i samklang med naturlagarna. Och det var ju faktiskt så att en alldeles överväldigande majoritet kom att rösta för en avveckling, om än på olika lång sikt.

Vad vi talade om på konferensen var bland annat hur man på nytt skulle kunna väcka liv i den där berättelsen, den där kraften som då fanns i diskussionen. Men först och främst handlade det om att möjligheterna faktiskt finns att leva i ett samhälle utan kärnkraft, att det inte alls är så omöjligt som kärnkraftskramarna vill hävda. Och att det inte behöver gå ut över klimatarbetet, eftersom det både är dyrare och går långsammare att bygga kärnkraftsreaktorer än att ställa om på andra sätt. Vi talade om hur viktigt det är att allmänheten på nytt får upp kunskapsnivån när det gäller de problem kärnkraften för med sig, såväl ifråga om uranbrytning, bränsleframställning och drift som olycksrisker och avfallshantering.

Att dagens regering vill bygga ut kärnkraften förvånar mig inte nämnvärt – även om jag tidigare i mitt jobb på Folkkampanjen mot kärnkraft samarbetat med folk som nu sitter i partitopparna i såväl KD och FP som Centern. Kärnkraftslobbyn än oerhört stark och det är hela tiden industrin som har tolkningsföreträde när ”kärnkraftskunskap” förmedlas. Jag menade att det är absurt att man försöker, och även i så stor omfattning lyckas med, att övertyga folk om att avfallsproblemen kan lösas med teknik – när det ju handlar om naturlagar som bestämmer de oerhörda tidsrymder det tar för de radioaktiva ämnena, och de olika isotoperna av varje ämne, att sönderfalla och omvandlas exempelvis från uran till stabilt bly. Verksamheter som påverkar den processen är just kärnreaktorer och atombomber, och drömmen om att skapa nya reaktorer som tar hand om avfallet är falsk, eftersom dessa aldrig kan undgå att skapa nya ämnen som i sin tur sprider giftiga ämnen och farlig radioaktivitet.