I dag ligger fokus i den politiska debatten på jobben. Alla ska ha jobb. Det är det enda allenarådande som gäller. Om man tittar på varför folk arbetar, så ser man att det finns många olika motiv. Tyvärr är det nog så att de flesta arbetar enbart för att få en lön. Kanske får man också en social samhörighet, känner en viss tillhörighet, men de behoven kan tillfredsställas på andra sätt.

I dag har vi människor som suckar och stönar när måndagen infaller och sedan under hela arbetsveckan bara ser fram mot fredagseftermiddag, då de kan vara lediga i två dagar, innan ”grottekvarnen” slår till igen nästa måndag.

Vi har också en grupp som gillar att arbeta. Det är i regel människor som har haft möjlighet att studera det de är intresserade av och sedan lyckats få jobb inom sitt intresseområde. De trivs ofta rätt bra med sina liv och känner att de utför något meningsfullt.

Varför skulle inte fler kunna få trivas och känna sig meningsfulla? Varför ska vi tvinga människor att arbeta inom yrken där de inte trivs? Varför ska människor behöva ”offra” sig fem av veckans sju dagar bara för att de behöver en lön så de kan betala sina räkningar?

Kan man inte tänka på ett annat sätt? Om vi ser oss som medborgare, och inte bara som skattebetalare och löneslavar, så innebär det att vara medborgare så mycket mer. Det är inte bara samhällsekonomin som ska styra livet. Vi växer upp, vi leker och skrattar, vi har olika intressen och hobbies vi försöker utveckla och vi umgås med varandra. Vi blir kära, vi gifter oss, vi får barn, skaffar husdjur och engagerar oss i olika frågor och föreningar i samhället.

Människan är så mycket mer än en lönearbetare. Vi är inte enbart kroppar med kroppars behov. Vi bär också en själ inom oss, en själ som ibland väcker oss i ångest mitt i natten och kallsvettiga ligger vi och funderar över meningen med livet.

En själ som desperat försöker ropa till oss genom det öronbedövande kommersiella bruset. En själ som inte blir tillfredsställd av att vi köper de senaste trendiga kläderna eller inreder våra hem enligt de flashiga reportagen i dyra tidskrifter. En själ som längtar efter att få tiden, reflektionen, rummet. En själ som längtar efter lugnet i naturen. En själ som bär en djup längtan efter… vadå?

Men hur ska vi hitta tiden för att vårda vår själ? Eller utveckla våra intressen? Nu är det jobblinjen som gäller.

Men vi är så mycket mer än produktionsmaskiner, skattebetalare och ekonomiska välfärdsbidragare.

Om man tänker sig att vi i samhället hade medborgarlön istället för lönearbete, skulle vi säkert få fler levande, kreativa och utvecklande medborgare i vårt land. Vi skulle bli ett folk fyllda av glädje och tillfredsställelse, som hade tiden och möjligheten att båda värna kroppen och själen. Vi skulle få ett land fyllt av medborgare som lyssnade på helheten och sökte sina egna vägar för att nå harmoni och balans.

Vill du vara hemma med dina barn i flera år – fine! Det är helt okej.

Vill du föda upp hundar? Helt okej.

Vill du pyssla med dina frimärken? Spela golf? Driva danskurser? Studera insekternas sexualliv? Ägna dagarna åt att läsa? Utveckla dina matlagningskonster? Meditera och försjunka i naturen? Kämpa för att rädda vår jord? Alla skulle få tiden att göra det de helst av allt vill!

Hur skulle då detta kunna finansieras? Först av allt: det finns massor av pengar, men de är lite snett fördelade i dag. Där skulle en korrigering kunna ske. Dessutom skulle vi kunna avskaffa sjukpenningen, arbetslöshetsersättningen, studiestöd, pensionen och försörjningsstödet och alla andra konstiga bidrag som i dag finns och ofta utsätter människor för en ibland förnedrande känsla av att vara tärande. Alla har medborgarlön istället.

Vi skulle också kunna beskatta produktionsmaskinerna. Förr behövdes många arbetare i industrin och i jordbruket. Då beskattades dessa arbetare. Sedan byttes de ut mot maskiner. Då är det väl inte mer än rimligt att dessa maskiner i dag beskattas? Den skatten, tillsammans med de olika typerna av bidrag som i dag betalas ut, skulle med råge räcka till för att ge en medborgarlön till alla.

En medborgarlön som ger ett existensminimum, plus lite till, skulle kunna befria många medborgare så att de lättare skulle kunna utveckla sina egna mänskliga resurser och intressen, istället för att som i dag vara tvungna att utföra tråkiga ointressanta arbetsuppgifter av en enda anledning: få en lön.

Vill man sedan arbeta, skulle medborgarlönen följa med och sedan drygas ut med lön för utfört arbete. Säkert skulle många vilja arbeta, speciellt om de fick möjlighet att göra det utifrån sina intressen. Många nya spännande entreprenörer skulle växa fram och vi skulle få ett mångfacetterat samhälle, där intresserade experter skulle svara på dina frågor och hjälpa dig hitta det du söker efter, oavsett om det är ett frimärke eller bästa kupan för biodling.

Det är hög tid att befria människorna från den ensidiga rollen som lönearbetare och istället låta alla, inte bara ett fåtal, få utveckla sina intressen och få bli sedda som medborgare istället för som löneslav eller tärande bidragstagare.