När Bryssel ånyo lyfte frågan överst på dagordningen hade kritikerskaran vuxit. Sju stater motsade sig utvidgningen av avtalet, vilket å ena sidan kan ses som ett intygande för de kritiker och grupper som med fiskeavtalet som grund visar på Marockos kränkningar av folkrätten och västsahariernas mänskliga rättigheter. Å andra sidan visar det att EU:s inre krets och pro-marockanska supporterskara fortsätter att förbise mänskliga rättigheter när ekonomiska intressen måste säkras.

Därtill står det klart att merparten av Marockos infångade fisk längs dess kuster hämtas från ockuperat vatten, fångster som senare hamnar i europeiska frysdiskar eller Omega-3-kapslar (något som SVT:s Uppdrag granskning visade i sitt uppmärksammade reportage). EU:s strategi har även, ska sägas, ändrat form sedan Västsahara-frågan efter decennier i medieskugga dumpit ner på politikers agendor. Till synes och förhoppningsvis för att stanna.

Numera anförs strategin inte längre av ryckande axlar och politisk tystnad – nu lägger EU:s fiskeansvariga Maria Damanaki istället pannan i djupa veck och försäkrar reportrar och unionens invånare om att EU ämnar gå till botten med hur saker och ting förhåller sig i frågan. Naturligtvis är hon medveten om sakförhållandena, om Marockos kränkningar av de mänskliga rättigheterna och monarkins rävspel med modiga regimkritiker samtidigt som Europa säkrar framtida miljardinkomster på demokratins bekostnad. En av svängningarna inom EU-parlamentet stod Tyskland för, som tidigare i år lade in sitt veto mot en avtalsförlängning men som förra veckan lade ner sin röst. Lät sig tystas.

Vad som pågår bakom kulisserna är oklart. Men däremot bör det understrykas att Marockos plats i det europeiska stormaktsbygget inte är hotad. Tillsammans med Israel erhåller Marocko ”särskild status” inom EU, och kungarikets roll som väktare vid tröskeln till Fort Europa (marockanska armén har försett Saharaöknen med hundratals flyktinglik genom åren) har med fiskeavtalet som intyg uppenbarligen pressat EU till att fortsättningsvis även öppet visa sitt stöd för Rabat.

Därför är det på sin plats att påpeka att tidpunkten som EU valde för att förlänga fiskeavtalet med sin bundsförvant sammanföll med att reformrörelsen krävt demokrati och frihet men mötts av elitens listiga politikerspel (se inledare i Fria Tidningen 1/7-11). Bör vi tolka förlängningen som en dold signal till kung Mohammed i Rabat, att unionen återigen står på despotens sida medan massorna reser sig med krav på uppluckringar av diktaturstyret? Ja, den tolkningen ligger nära tillhands med tanke på att två reportrar kastats ut från Västsahara mitt under pågående inrikeskonflikt utan att EU skyndat till kritikerstorm mot inskränkningen av pressfriheten.