Marockos kungahus – och den ekonomiska och politiska, det vill säga militära, elit som det skyddar – har inte gått reformkraven till mötes. Och detta trots att kungen har sjösatt en folkomröstning som ska kunna ändra grundlagen i väsentliga paragrafer. Ändå är det bilden av en reformvänlig kung som kablas ut i etermedier världen över. Och detta medan propagandaapparatens hovstall rider ut med photoshopade porträtt av kung Mohammed VI medan EU lugnas med besked från Rabat om att de ekonomiska intressena i bland annat ockuperade Västsahara inte är i fara.

Den kommission som skulle leda Marocko in i en ny reformvänlig era har inte tagit fart, tillstår kritiker. Bland dem utmärker sig skribenten och aktivisten Larbi, som på bloggen The Arabist (18/6) istället bedömde manövern som en skicklig gärning utförd av en envåldshärskare som skolats av allierade i USA och EU (framför allt Frankrike).

Ändå har kungen gått vissa reformkrav till mötes, ska erkännas, men i slutändan är det ändå förbluffande tydligt att den verkliga makten förblir kvar i fåtalets händer. I Marocko kommer kungen fortsätta att utse premiärminister (så länge denne är medlem i det parti som erhåller flest röster i landets mångt riggade val), kungen kan således fortsättningsvis via ombud sätta ner foten beträffande nya lagar och ha en välgödd armé under sitt befäl.

I Mellanöstern har demokratiseringen redan varit försenad med flera decennier. På flera håll har den länge efterlängtade frihetsgästen äntligen dykt upp vid tröskeln. Men i Marocko (enda afrikanska land som inte är medlem i Afrikanska unionen men som likt Israel erhåller “särskild status” inom EU) har den utlovade middagsbjudningen förvandlats till en bluff.

Mohammed VI beskrevs i bland annat svenska medier som ”kungen som är beredd att avsäga sig maktportioner för folkmassornas krav på reformer”. I realiteten är detta blott tomma ord, verkligheten är en annan. Den som tror annat kan fråga den västsahariska befolkningen i de ockuperade områdena (om tillträde till regionen beivras) eller de politiska fångar som inte inkluderats i det amnestiavtal som slöts i mitten av juni.

Varför inte fråga EU, som trots allt lär pusta ut efter att Marockos politiska ledning avvägt vad som hade kunnat blivit ett första spadtag i strävandet efter en rättssäker stat? Saken är snarare storpolitiskt spel framför västdemokratiernas öppna ögon.

Eller som Larbi avslutar sin artikel i The Arabist: ”Min plikt som marockan är att avfärda den reformprocess som ändå kommer ställa Marocko öga mot öga med samma problem kring straffrihet och absolut styre som rådde innan kungens utlysta folkomröstning.”b