Sedan 1999 är det tillåtet för svenska idrottsföreningar att bilda aktiebolag. Med en elitverksamhet som präglas av allt större internationell konkurrens är det en naturlig utveckling, som möjliggjort för privata investerare att bidra till klubbarnas verksamhet. Endast 25 av nästan 21 000 aktiva idrottsföreningar i landet har emellertid utnyttjat möjligheten. Bolagiseringen av idrottsklubbarna begränsas av den så kallade 51-procentsregeln som stipulerar att aktiemajoriteten i bolagen måste ägas av en ideell förening. Det garanterar föreningens medlemmar majoriteten på bolagsstämman och därmed dominerande inflytande över bolagets verksamhet.

Den 28 maj röstade Riksidrottsstämman ned ett förslag om att avskaffa 51-procentsregeln. Samma dag som omröstningen skulle ske publicerades på DN Debatt en artikel skriven av Per Magnusson, före detta styrelseordförande i Hammarby fotboll och Henrik Appelqvist, före detta vd i Hammarby fotboll, som pläderar för avskaffande av 51-procentsregeln utifrån uppfattningen att ”starka ägare” skulle komma till rätta med huliganismen.

Magnusson och Appelqvist menar att supportrarnas inflytande över klubbarna är för stort. De vill neutralisera detta genom att låta privata ägare äga majoritet i bolagen vill de göra föreningarnas medlemmars röster obsoleta. Utifrån ett strikt ekonomistiskt perspektiv väger föreningens medlemmar lätt:

”Utan att ha satsat annat än den årliga medlemsavgiften i ”ägandet” styr supportrarna våra föreningar och dess aktiebolag utifrån känslor och den för dagen förhärskande supporteropinionen. Bättre vore att supportrarna ägnar all sin kraft åt det de är överlägset bäst på, att vara supportrar och skapa den positiva och magiska atmosfär som bara supportrar kan göra.”

Men supportrarna har satsat betydligt mer än bara summan som medlemsavgiften utgör. De har satsat sin fritid, blod, svett och tårar (bokstavligen) och stora pengar på att följa sitt lags hemma- och bortamatcher. Det är dessa hängivna människor som får föreningens ekonomi att gå runt från första början - genom biljettintäkterna och genom att skapa intresse för en liga som i själva verket är för dålig för att förtjäna dessa tiotusentals människors hängivna engagemang år efter år.

Även om man förstår detta som de två Hammarbyherrarna bevisligen inte begriper så kan man resonera utifrån principen att ”klubbarna måste få göra som de vill”. I det läget är det relevant att fråga sig vilka som är klubben. Är det styrelseproffs som Magnusson och vd:ar som Appelqvist, är det sponsorer och privata aktieägare eller är det medlemmarna i den förening som en gång valde att bolagisera verksamheten?

De svenska elitklubbarna har vuxit fram ur ett ideellt engagemang, ur föreningslivet. Det är detta föreningsliv som lockat tusen och åter tusentals att engagera sig för sina respektive klubbar, som skapat klubbarnas själ. Människor följer inte allsvenskan för att de vill se briljant fotboll, de följer sina klubbar, klubbarna som är en del av dem själva. Dessa medlemmar och hängivna supportrar är den allsvenska publikens ryggrad, de som står där när medgångarna viker, oavsett om det snöar eller regnar, om man vinner eller förlorar. Klubben är summan av dessa individer.

Det är inte staten som vill ha kvar 51-procentregeln, det är Riksidrottsförbundet. Man vill ha kvar den för att säkra elitklubbarnas fortsatta förankring i det föreningsliv de är sprungna ur. En fotbollsklubb är inte som vilket vinstdrivande företag som helst. Syftet med en idrottsklubb är överhuvudtaget inte att gå med vinst. Visst vill man ha en god ekonomi, för att kunna värva nya och bättre spelare, kanske bygga en ny arena eller träningsanläggning, men syftet med verksamheten är hela tiden någonting annat: att vinna titlar för klubbens räkning, för medlemmarnas räkning. En klok klubb siktar naturligtvis på att ha ett långsiktigt överskott för att kunna parera kriser och konjunkturnedgångar, men överskottet är inte syftet med verksamheten. Verksamheten är syftet med verksamheten.

Magnusson och Appelqvist intalar sig att det är föreningsmedlemmarnas stora inflytande som är orsaken till att allsvenskan vid en internationell jämförelse håller så låg nivå. Man undrar om de själva tror på att investerare skulle vilja satsa pengar i klubbar med en årlig omsättning som en ordinär Ica-butik, i en liga på en nivå med Cyperns. Att allsvenskan halkat efter internationellt har naturligtvis sina förklaringar, till exempel ofördelaktiga skatteregler som gör att spelare hellre väljer att gå till klubbar i våra grannländer, men knappast är det supportarnas inflytande över klubben. Supportrarna, den enda grupp som verkligen, i alla väder, månar om den egna klubbens väl och ve.