Rapporten som utförts av Global Commission on Drug Policy inleds med en summerad rekommendation som förefaller minst sagt bisarr: ”Sätt stopp för kriminaliseringen, marginaliseringen och stigmatiseringen av människor som nyttjar droger men som inte utsätter andra för fara.”

I meningen ovan framgår det rätt tydligt att narkotika på ett eller annat sätt innebär en fara för konsumenter och andra. Man vill därför att de som använder droger gör det för sig själva. 

Ändå ser man en del av lösningen i att legalisera till exempel cannabis, med sina de facto negativa effekter, och bortser då från att det faktiskt innebär att fler människor får tillgång till drogen och skadas av den.

När Klas Lundström tänker på opium föreställer han sig ”bortkastade skattepengar” i stora mängder. Då vet han inte vad opium är.

Ska det globala välståndet hädanefter byggas på grupper av människor som visserligen är avstigmatiserade (läs normaliserade), men som kämpar med sitt beroende och som får betala ett högt pris för det?

Man behöver inte vara särskilt konservativ för att förstå att narkotika är en starkt etiskt laddad fråga. En legalisering innebär i grund och botten att man ignorerar en rad fundamentala etiska hänsynstaganden till förmån för ekonomiska eftergifter. Här måste noggrann prioritering ske. Att mana oss att rusa till ”verklighetens trädgård” är detsamma som att ta oss för ”verklighetens folk”. 

Fedja Borcak

Klas Lundström svarar:

Fedja Borcak understryker en lika intressant som viktig aspekt i sin replik: Ska vi förbise etiska hänsynstaganden till förmån för ekonomiska eftergifter?

Folkhälsominister Maria Larsson kallade nyligen bland annat Kofi Annan och nobelpristagaren Mario Vargas Llosa för ”cannabislobbysiter”. Ett uttalande som vittnar om brist på vettiga argument. Att göra som Larsson och packa ner alla substanser och drogetiketter i samma säck utan att samtidigt erkänna att exempelvis tobak och alkohol åsamkar lika stora skador för människokroppen vittnar emellertid om att denna eftergift för ekonomiska intressen redan är passerad för länge sen.

Vad allt fler med mer inblick i drogruljansens olyckor än svenska socialministeriet konstaterar, är att priset för den nuvarande strategin är långt högre än de nya idéer som föreslås. Såväl socialt som ekonomiskt. Drogkrigen kräver tusentals liv per år (hittills över 20 000 bara i Mexiko). Längs Centralamerikas atlantkust rekryteras ungdomar på bekostnad av andra näringssektorer.

Men allt för sällan är det någon som talar om de miljontals människor som tvingas åse sina samhällen förvandlas till transitstopp och smärre ”narco”-stater i◊rådande ”war on drugs” spår.

Den som lutar sig mot etiska ställningstaganden glömmer allt för bekvämt bort dessa folkmassor. Att svenska makthavare vidhåller en politisk agenda som vilar på mer moralism än verklighetsnärvaro torde inte vara någon hemlighet.