Cirkusen kring Fifa-presidenten Sepp Blatters ”omval” (han var dessutom enda kandidat) visar på korruption, dolkar i ryggen, storpolitikens absolut sämsta sidor.

I Italien tros spelare ha belönats med otaxerade penninggåvor för läggmatcher, självmål i rätt ögonblick, dopning och mutskandaler i samband med spelarövergångar. Allt får plats i en skandal som torde sätta ytterligare en spik i kistan för italiensk klubbfotbolls trovärdighet.

I Sverige intas fotbollsarenorna allt oftare av så kallade supportrar som inte står ut med att se favoritlaget nedtvingat på knä. Analyser sparkar i gång, föräldrar oroar sig. Är läktaren en farlig plats, som gjord för upplopp? Merparten pekar på samhället, utanförskap, bristfällig politik, arbetslöshet. Andra vill bara lägga ner skiten. Alltsammans har säkert med saken att göra. Men alltför sällan tas Fifas handlingar (inte dess löften) och denna vanvårdade organisations samhällsinflytande upp i sammanhanget.

Vad innebär egentligen Sepp Blatters beteende, korruption och mafiosometoder? Vilka signaler sänder de till de miljontals personer som betalar hans miljonärsarvode? Andra miljonärer, fotbollsspelarna, beter sig å sin sida ofta som om de vore befriade från omvärldens premisser och regelverk. Om fotbollen beter sig längst upp i toppen, varför borde fotbollshierarkins proletariat – de som betalar för kalaset men ändå är minst inflytelserika i fotbollscirkusen – räta in sig i några led?

Är det egentligen så konstigt att åskådarna (vi kallar dem det istället för ”supportrar”) imiterar de personer vars beteende i allt större utsträckning upptar och färgar – ja, styr – vår vardag? Fotboll förblir ett synnerligen effektivt opiat för folkmassorna, men herregud vad dyr denna drog börjar bli. Ser någon sambandet mellan högre spelarlöner, medieutrymme, höjda matchbiljetter och kanalpaket?

Om Fifa får drivas som värsta sortens bananrepublik och diktaturliknande stormakt, vad får oss då att tro att fotbollsplanen inte kan användas som skådeplats för anarki och någon slags version av gatans parlament?

Topp och botten har ändå med varandra att göra, de är varandras ändar; den utrusande ynglingen mot en ensam målvakt, och Fifa-ledningen som försöker skaka av sig dammet från korruptionsskandalerna genom att vägra kommentera saken. Båda två är produkter av system som utgår från att de aldrig kommer att behöva se varandra i ögonen. Eller är gräset alltid grönare på andra sidan planen?

Ingen rök utan eld, som det brukar heta.