Brasilien dämmer upp framtiden
Striden om det kontroversiella dammbygget Belo Monte genom bräckliga naturområden i Amazonas nådde förra veckan sin kulmen. Marknaden segrade, likaså Brasiliens miljöministerium, som numera drar likhetstecken mellan tillväxt och framtidshopp.
Förlorarna är desto fler. Värda att nämna bland andra regnskogens invånare, trängda indiansamhällen och ekohörnens växt- och djurliv.
Belo Monte-dammen kommer att ta naturkrafter i anspråk från Xingufloden, en av Amazonflodens viktiga angränsande floder och en av regnskogsregionens mest bebodda delar. Xingufloden skär till på köpet igenom en rad naturreservat som redan sett sig illa blåslagna av sojabönans framfart söderifrån.
Kritikerna befarar översvämningar, urbaniseringsvågor, förstörda vattenleder och utrotade fiskarter, som varit basstommen häromkring i hundratals år. Klart är att tidigare skyddade områden nu offras för energilobbyns påtryckningar. Att miljömyndigheten IBAMA – enligt lag skyldig att se till att miljökriterier och demokratiska bestämmelser efterlevs – godkände dammbygget är inte längre en överraskning i det mäktiga Brasilien som växer fram. Dammprojektet är måhända ännu en tung trovärdighetsförlust för Arbetarpartiet och dess regering under nya presidenten Dilma Rousseff, men enligt landets maktcentra en förutsättning för att stilla Brasiliens redan glupska energibehov. Samtidigt visar en undersökning att skövlingen av brasilianska Amazonas ökat i oroväckande takt under de senaste nio månaderna.
I samma veva som dammprojektet fått grönt ljus och skövlingens upptrappade tempo kartlagts lanserar brasilianska staten ett nytt svulstigt projekt för att utrota landets fattigdom. De sociala programmen ska utvidgas, vilket Rousseffs valprogram i mycket restes kring, men att nya sociala katastrofer kommer att accepteras medan andra ska bekämpas med progressiv politik visar på ett ledarskap som bär på hyckleriets alla kännetecken.
”Regeringen står inför ett viktigt val: antingen att återvända till en framtid bestående av megaprojekt och kaos, eller att blicka mot en hållbar framtid ledd av ett grönt ekonomiministerium och miljöinvesteringar”, sa Stephan Schwartzman från Environmental defense fund till New York Times (1/6-11).
Klart är att nöden (med eller utan nya dammar) är stor: 16 miljoner (8,5 procent) lever på mindre än en dollar om dagen. Vilket klassas som extrem fattigdom och knappast är klädsamt för en av planetens största ekonomier. (Brasilien tros av Världsbanken vara en av tredje världens nationer som före 2025 tar klivet in bland planetens mest inflytelserika aktörer.)
Där klämmer skon som mest. Även om Brasiliens ekonomi utgår från växande konsumerande grupper i urbana zoner är ekonomin beroende av att övriga landet (okej, låt oss rätt och slätt kalla det landsbygden) förser den inhemska marknaden med produkter som stöpts fram via nuvarande villkor. Det vill säga, inte särskilt demokratiska.
Den fattigdom som varje regering i Brasilien sedan diktaturens fall för 30 år sedan vill utrota är nämligen själva navet i den marknadsinriktade rättvisestat som Latinamerikas största ekonomi reser sin ryggrad kring. 60 procent av landets fattigaste lever i Amazonas nordöstra hörn, majoriteten i delstaten Pará. Där bygger just nu sojafronten upp den sociala och politiska mur som möjliggör för minoritetens rovdrift och majoritetens fortsatta fattigdom.
Därför är de uppsatta och uttalade målen skrämmande. Förvisso sjösatte förre presidenten Lula da Silva en rad projekt som inte bara bröt med ”det gamla Brasiliens” igengrodda och genomkorrupta vanstyre, men sociala projekt och utvidgade kontinentala samarbeten till trots går det att konstatera att kontinentens problem på flera områden ökat under just Lulas mandatperioder. Drogtrafiken har nära nog skövlat sönder södra (det rika) Brasilien på möjligheter till politisk slagkraft och – än värre – trovärdighet.
Liksom Mexiko ser Brasilien ut att upprepa samma misstag som Colombia begick för 20 år sedan, då drogpolitiken tilläts utgå från västerländska premisser och världsbilder, något som belönade de mäktigaste knarkpjäserna med politiska befattningar och marknadspositioner.
Dammbygget visar oss att Brasilien försöker lösa evinnerliga sociala problem uppifrån, från toppen, på bekostnad av bottenklasserna. Klokt vore att dra i bromsen, men några sådana indikationer syns inte till. Ännu.
Klas undrar om Jens Lapidus nästa "storverk" kommer att handla om "den undre världens" kohandel med kungahuset angående några bilder från en svartklubb. Om inte idén redan finns, Jens — kör hårt!