Och efter Mladic?
Det döljer sig en viss ironi i västvärldens jakt på skurkarna, de onda, de man till och med kallar ”massmördare” utan att rygga bakåt. Ironi är måhända ett olyckligt ordval, men missförstå mig rätt: det är politiken bakom denna klappjakt på krigsförbrytare som förbryllar, de vidriga brotten i sig saknar ord.
Just nu är det fritt fram att även önska livet ur Gaddafi som svensk makthavare. Men var upphör egentligen jakten efter massmördare?
När Ratko Mladic nyligen greps sändes signalen ut till omvärlden att den kunde dra ytterligare en lättnadens suck.
Själv skulle jag inte tänka i de banorna förrän världen agerar konsekvent och arresterar politiska och militära massmördare oavsett nationalitet eller geopolitiska status. Men vilken värld lever jag i?
Nåväl, många ”skurkar” går fortfarande fria, och vem som helst kan ange betydelsefulla signalement: en har en hund som heter Barney, den andra ligger i koma nära Jesus födelseort, ett tredje exempel är på en sittande statschef i turistparadiset med den stora marknaden Marrakech. b
