Australiens asylpolitik helt utan medkänsla
Som inledarredaktionen skrivit om tidigare (20/12–10) har Australien seglat upp som en av de värsta platserna på planeten för en asylsökande att hamna på. Uppgifterna om dödsfall och övergrepp på Christmas Island (Julön) damp ner i julas och stänkte huvudvärk över regeringen i Canberra och ytterligare misär över flyktingarna, främst krigströtta individer från Sri Lanka, Pakistan och Afghanistan.
Svidande kritik lyftes då fram i väldokumenterade NGO-rapporter gällande kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Därtill fastslogs det att den australienska flyktingpolitiken går stick i stäv med landets konstitution. Vad som står klart är att Australiens intressen kring innehavet av Julön, i Indiska Oceanen, inte huvudsakligen är att fånga upp förlista människor på jakt efter en andra chans i livet, det är snarare en lönsam geopolitisk positionering.
I dessa vatten, nära Indonesien och Östtimor, är oljefyndigheterna rikliga, och Australiens intressen når djupt ner i Timorhavets raviner.
Ett halvår efter senaste kritikerstormen är frågan hur mycket som har förbättrats på asylfronten: Inte mycket. Därför innehåller nya uppgifter inifrån Australiens immigrationsläger politiskt sprängstoff av än större betydelse. Endast två procent av de tusentals personer som årligen söker asyl i Australien beviljas asyl, och båtflyktingar utgör 95 procent av den totala flyktingskvoten. Australien är med andra ord ett av industrivärldens mest slutna länder.
Över asyllägren sköljer i dag en illavarslande, destruktiv våg, fastslår en ny rapport från Australia human rights commission. ”Självmord, upplopp och depressioner breder ut sig i lägren”, står det att läsa i rapporten. Särskilt interneringslägret Villawood, Sydney, får skarp kritik, bland annat för de utdragna asylprocesserna som medfört allvarliga psykiska konsekvenser för flyktingarna. Somliga internerade har sytt ihop sina läppar i protest mot utdragna handlingstider. ”Folk i lägren ser inget slut på fångenskapen i och med att Australien inte har bestämda tidsramar”, menar MR-kommissionens ordförande, Catherine Branson.
Rapporten sätter även fingret på det faktum att asylpolitiken har blivit slagträ för såväl liberala som konservativa sidor i syfte att fiska röster. Navi Pillay, MR-kommissionens talesperson, går så långt som att tala om en ”rasistisk underström” i dagens Australien.
Vad som talar för den saken är Australiens nya asylavtal med Malaysia, ett land som inte ratificerat FN:s flyktingkonvention. Asylsökande i Australien skeppas i tusental med överfulla fartyg till Malaysia för asylprocess och osäkra rättsförhållanden, i gengäld ska Australien ta emot fyra tusen flyktingar från Malaysia. Men kritiken mot det kontroversiella avtalet har inte varit nådig. Det hela är, kan konstateras, ett bakvänt system som knappast gagnar människorna avtalet sägs beskydda, nämligen flyktingarna.
De nya rapporterna är inte bara ett hårt slag mot Australiens redan hårt pressade Labor-regering (som liksom företrädaren försökt göra allt för att bryta med John Howards nyliberala mandatperioder), det är ett underkännande av hela västvärldens tro på internering som bästa inledningsfasen i en asylprocess. Två upplopp under de senaste sex veckorna och sex dödsfall under de senaste nio månaderna talar sitt tydliga språk– Australiens asylpolitik är inget annat än en uppvisning i brist på medkänsla.
Klas har hört om CIA-agenter på svensk mark. IB-affär 2.0? Knappast. Det är inga 10 000 som manifesterar mot en sån sak längre.