Kravaller har varit normaltillstånd i Sverige i brytningstider när gamla maktförhållanden inte längre lyckas skapa uppslutning bakom den rådande samhällsordningen. Det speciella med Göteborgskravallerna är därför inte kravallerna i sig utan den exempellösa repressionen under toppmötet med stormning av folkrörelsernas konferens och salar för inkvartering av gäster följt av fortsatta preventiva ingripanden mot demonstrationer och extrema straff. Det kräver en seriösare analys än den som förts hittills om Göteborgskravallerna.

Ser man till det politiska innehållet och formen för protester under EU-toppmötet i Göteborg 2001 kan de ses som en sammanfattning av tre stora folkrörelseepoker som lett till parlamentariska demokrati, välfärdsstat byggd på en social kompromiss och ett internationellt engagemang för solidaritet och miljö. Alla dessa epoker hade som kulmen kravaller eller andra liknande konfrontationer mot krigsdeltagande, för yttrandefrihet, rösträtt, rätten till kollektivavtal och mot strejkbryteri, mot rasism och stormakters angreppskrig, för miljön och mot storbolagsdirektörers europeiska planer på motorvägsbyggande och social nedrustning.

Alla dessa folkrörelseepokers landvinningar motsatte sig den socialdemokratiska regeringen genom att sätta inflationsbekämpning före sysselsättningen och avreglering av nationalstaten till förmån för EU:s nyliberalism samt anpassning av utrikespolitiken till USA:s och den svenska vapenindustrins intressen. Det gjorde det nödvändigt att med kraft splittra de rörelser som var beredda att försvara och föra vidare tidigare landvinningar. Detta splittringsförsök underlättades av att samtliga riksdagspartier i hög grad slöt upp bakom regeringens linje.

Det är knappast någon tillfällighet att det tre ledande organisationerna bakom demonstrationsnätverken i Göteborg var Folkrörelsen Nej till EU, Syndikalisterna och Jordens vänner. De står för vardera ett av de skeden med landvinningar som folkrörelser under de tre tidigare kravallepokerna lyckats uppnå. Folkrörelsen Nej till EU med närstående organisationer från Kommunistiska partiet till Centernej mot EU enades kring krav om bevarande av den demokratiska nationalstaten och hade därför Sverige ut ur EU som samlande paroll. Syndikalisterna motsätter sig en kapitalistisk politik oberoende av om den utövas i Sverige eller av EU och fortsätter hävda ett självständigt folkrörelseideal om vikten av att ta strid för sina krav. Detta till skillnad från LO som intagit en permanent position i förhandlingar om den sociala kompromiss som uppnåddes på 1930-talet och föredrar att passivisera medlemmarna och göra ombudsmännen och organisationens elit till dem som agerar ensamt för hela organisationen. Jordens vänner är resultat av ifrågasättandet av den sociala kompromissen med dess toppstyrning av folkrörelser och negligering av dess negativa följder med miljöförstöring, avfolkning och oförmåga att ta strid för global rättvisa.

Det gick förhållandevis lätt att ena Syndikalisterna och Jordens vänner genom krav som riktade sig mot innehållet i den nyliberala EU-politiken, militarisering och rasism, krav som snart ett 80-tal främst nordiska organisationer kunde ställa sig bakom. Men för de som värnade om de demokratiska nationalstaten var detta oacceptabelt då det både innebar en splittring av de som av nyliberala skäl var emot EU och då paroller mot EU:s WTO- och privatiseringspolitik sågs som EU-reformism.

Socialdemokratin kunde utnyttja splittringen och göra formfrågan till det centrala genom att utpeka demonstranterna som ensam orsak till våldet och indela dessa i våldsverkare och fredliga demonstranter. Något som fick stöd av stora delar av den politiska vänstern med Vänsterpartiet i spetsen och de som såg värnandet av den demokratiska nationalstaten som den enande plattformen. Följden blev effektiv söndring av folkrörelsernas politiska opposition och särskilt av vänstern.

I dag när EU alltmer är ett nyliberalt vapen i den sociala striden om politiken både inom länder och globalt, är förutsättningarna bättre för att undvika den splittring som skedde 2001. Vägen att ena EU-motståndet genom att undvika att ta strid mot EU:s nyliberala politik och avskärma sig från den globala rättviserörelsen visade sig vara en återvändsgränd.

Tio år efter Göteborgskravallerna finns förutsättningarna för att vända splittringen och elitismen ryggen för att föra en klasskamp och kulturkamp både på landsbygden och i staden som genom folkrörelsemobilisering vänder sig till de breda folklagren. En mobilisering som bygger på något annat än det militanta avantgardet eller den professionella påverkaren på sitt kontor eller i tv-soffan. Det förutsätter dock en uppgörelse med den repression mot folkrörelsers samverkan under EU-toppmötet i Göteborg och som fortsatt även mot så väletablerade former för politisk kamp som fackliga blockader. Olika folkrörelser kan ha olika mål men avgörande är att det finns en solidaritet mot repressionen utan vilken ingen folkrörelse kan verka i längden.