Symbolismen är vad som talar längs Irlands gator de här dagarna. Elizabeth II är blott den andra engelska regenten att besöka grannön i nordväst sedan Irland blev en ”fri stat” under Storbritanniens beskyddande – eller, om ni så vill, ockuperande – vingar.

Drottningen vandrade från det politiska sagobröllopet rakt in i lejonkulans hjärta. Det hela handlar naturligtvis om propagandasegrar. Varken drottning Elizabeth eller Downing Street nummer 10 är föga beroende av irländarnas åsikter och insatser för samhället. De lever i helt olika världar. Och har så gjort sedan århundraden.

Är det engelska kungahuset, eller för den delen Londons politiska maktcentrum, förvånade över de känslor som drottningens besök i Irland väcker?

Nej. Tiden tycks mångt ha stått stilla sedan tjugotalet. Påskupproret 1916 sägs ha varit startskottet för den moderna konflikten mellan Irlands jakt efter total självständighet från kolonialmakten från söder. Under Margaret Thatchers batongstyre var Nordirland de facto en polisstat där republikaner och ungdomar torterades, mördades eller försvann. Den öppna politiken är inte längre nödvändig för att regera över Irland. Storbritannien har i stället fått enorm draghjälp av Irlands inträde i EU och europakten – förlåt, ”eurogemenskapen”.

En modern variant av ekonomisk imperialism som gjort ett redan på alla fronter bräckligt Irland luspankt och skuldsatt till tänderna. Politikers karriärer har rests på tomma löften och finansiella bubblor. På Irland, liksom i övriga EU, har gemene irländare fått betala notan för det huvudlösa spelet med sociala rättigheter, sjukhusplatser och utbildningsmöjligheter för öns kommande generationer. Kom ihåg att Irland var ön vars befolknings demokratiska nej till Lissabon inte respekterades, här fick man lydigt gå till valurnan tills ja-sidan fick majoritet. Hur kunde det gå så här? Tja, Irland har aldrig fått någon rejäl chans att göra saker efter eget huvud.

Och då upprepar sig historien tills man lär sig. Nu töms ön (återigen) på sina medborgare. Inslag efter inslag har i radio, teve och dagspress rapporterat kring ödena om familjer, unga par, den arma medelklass Irland har kvar, alla de som packar sina väskor och överger sina tidigare liv. Liksom för hundra år sedan och den förra ekonomiska depressionen rör de sig utomlands för det bättre livet, i Australien eller Nya Zeeland, andra kanske korsar Atlanten.

Så vad gör de som inte har råd med en enkelbiljett bort från den sjunkande gröna ön? Några av dem befann sig längs Dublins gator under drottning Elizabeths hastiga och välregisserade besök, i ett desperat försök att påvisa sin nu 800 år gamla kolonialherre att de fortfarande kräver bättre än såhär.

Vilket Irland de olika manifesterande grupperna vill se är en annan fråga, men snart borde dessa kuvade samhällsgrupper själva ges möjligheten att få ett finger med i spelet om Irlands vara eller icke vara.