Jag fick höra om en ockupation av en vän medan den pågick. Jag blev nyfiken på vilka det var som ockuperade, var man inte rädda för polisen? Vad ville man? Med nyfikenhet och viss rädsla tog jag kontakt med dessa människor och började göra en film om det som visade sig bli en våg av husockupationer i Stockholm hösten 2009.

Ungdomarna i den ockupation jag först fick höra talas om kallade sig Kommando Carl Bildt och flyttade in i en tom kontorslokal i Liljeholmen. Några hade ingenstans att bo. De ockuperade för att få ett hus till evenemang, spelningar, café och liknande. I filmen jag nyss gjort färdigt, Ockupanterna (Produktion Ordfront TV, 42 min) berättar en av de unga maskerade männen: ”Det här stället betraktar jag som mitt hem. Jag har inte kunnat göra det på länge… Det kan jag inte göra när jag sover på folks soffor.” Själv hade jag svårt att förstå hur denna plats kunde vara trygg. De kunde ju bli utkastade när som helst på dygnet.

En annan person jag intervjuade var Elisabet Johansson, då 88 år, som var med på dåvarande ockupationen av Aspuddsbadet (som man ville bevara och rädda från rivning). Medan hon stickar berättar Elisabet: ”Jag har haft mycket värk, men det har blivit mycket bättre av att gå här.” Hon säger vidare att Liljeholmsbadet finns ju. Men att det är långt dit. Vilket man kan förstå då hon är 88 år. (Aspuddsbadet var så kallat grönmärkt av Stadsmuseet vilket bland annat innebar att det var ”särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt”. Badet hade funnits sen 1930-talet.)

En annan person från ockupationen av Aspuddsbadet var Sanna Volny, hon hade badat där med sina barn sedan de var små. Hon berättar om en förskola som använder gården som tillhör badhuset ”som man nu riskerar att slå sönder”. Det verkar också vara läget idag för den förskolan.

Ola Schubert, boende i området som också engagerade sig för Apsuddsbadet, ger en bild av att inte bli hörd och bemött av politiker. ”Vi har hela tiden velat ha en dialog, främst med Madeleine Sjöstedt”. Som alltså var dåvarande idrottsborgarråd. Men deras enda kontakt med henne var via ett standardmail som gick ut till alla som hörde av sig om badet. Idag verkar en liknande händelse upprepa sig då Fria teatern i Högdalen fått minskade anslag av nämnda politiker som inte verkar vara intresserad av att möta människor som påverkas av de politiska besluten.

För egen del har jag försökt få tag i husägare, politiker, med fler för medverkan i filmen, och nu för samtal i samband med filmvisningen på ABF-huset i Stockholm 25 maj. Men intresset har varit svalt. Jag upplever det som ett demokratiskt problem och ett hinder för yttrandefriheten. Det är delvis av denna anledning som det bara är ockupanter i filmen, och därför filmen heter Okupanterna. Dock – vilket jag är väldigt glad för – kommer Liberala ungdomsförbundet och Dialogpolisen (en enhet inom Polisen som främjar kommunikation mellan till exempel demonstranter och polisen) till filmvisningen på ABF-huset.

På 70-talet ockuperades ”Kvarteret Mullvaden” (varade i 11 månader, 1977-78) på Södermalm. Rolf Karlsson som var med då berättar i filmen hur mycket denna händelse betydde för honom. Han menar att Stockholm inte skulle varit sig likt idag utan den

ockupationen. Det fanns planer på att riva hela Hornsgatan. Och man skulle börja i smyg med den mindre kända parallellgatan där kv. Mullvaden låg. (Det är lätt att dra paralleller till Almstriden i början på 70-talet. Fast där är en skillnad att man valde att lyssna på sina medborgare.)

I filmen intervjuas sociologen Adrienne Sörbom från Stockholms universitet, som skrivit böcker om närliggande ämne och hon säger om ockupanterna: ”Man har ett politiskt intresse, man drivs av ett engagemang. Men det finns ingen riktigt bra plats i de traditionella politiska organisationerna, så då skapar man den själv, genom att ockupera ett hus till exempel.”

De traditionella politiska partierna verkar alltså inte räcka till. Ändå menar Adrienne Sörbom att: ”Antalet protester som människor gör har ökat. Det kan vara demonstrationer, ställa sig i vägen vid ett toppmöte… protester i alla dem här utomparlamentariska aktiviteterna har ökat rätt mycket senaste trettio åren.”