Som Ann Heberlein skriver i boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är vi en blandad skara som samlas på psykakutmottagningar i hela landet.
Vi är narkomaner och trebarnsmammor, författare och läkare, radhuspappor och tonårstjejer.
Samt många, många fler.
När det skrivs om oss beskrivs vi nästan alltid som psykopater eller våldsverkare. I media är vi Anders Eklund och Mijalo Mijalovic.
Egentligen ser bilden helt annorlunda ut.
En del av oss är bara människor som inte riktigt orkar med den så kallade gåva vi fått. Livet.
En del av oss är sådana med diagnos. Bipolär, personlighetsstörning, depression, psykos eller anorexi. En del av oss har hamnat mellan stolarna. En del av oss tas aldrig på allvar trots upprepade besök på vårdcentraler och psykakuter. De flesta av oss passar nog in på en eller flera av ovanstående beskrivningar.
Men gemensamt för oss är skammen och skulden. Skuld gentemot närstående, skam över att inte klara av vad ”alla andra” klarar. Skam över att behöva hjälp.
Skam över att vara psykiskt sjuk.

Psykiska sjukdomar är dödliga sjukdomar. Varje år begår fler av oss självmord än de som dödas i trafikolyckor.
1 500 liv. 1 500 självmord. I vårt stolta blågula Sverige. Hur många av dessa liv hade kunnat räddas? 80 procent av dem som ”misslyckas” med att ta livet av sig är tacksamma över att ha blivit räddade. Självmord är ofta impulser. Impulser som kan vara väldigt strukturerade och beräknande, men fortfarande impulser.
Impulser som troligen hade kunnat förhindras.
Psykvården ser olika ut i olika delar av Sverige, men många vittnar om felbehandling och långa väntetider.
Ena dagen kan man vara på vippen att bli tvångsinlagd och nästa dag ska man vänta tre månader på att få en psykologtid.
Både psykakuter och avdelningar i hela landet är proppfulla men ändå fortsätter nedskärningarna.
Själv har jag bara erfarenhet av psykvården i Västra Götaland men mina erfarenheter av vården är både skrämmande och upprörande.

Ett annat sätt att rädda liv är att sluta låta oss vara gömda. Att visa att vi kan vara din välklädda tvåbarnpappa till granne, din chef eller din dotter. Sluta med att enbart skriva om psykiska sjukdomar när det gäller kriminalitet. Låt oss berätta våra historier. För kanske kan det hjälpa någon. Kanske kan det få er att förstå oss lite, lite bättre. Kanske kan det få er att sluta vara rädda för oss. Kanske kan det få politikerna att ta oss på allvar.
Låt oss i alla fall slippa dölja vår sjukdom. Låt oss slippa skammen. Låt oss kunna berätta för våra närstående att vi är sjuka utan rädsla för att de ska bli skrämda och sluta höra av sig. Hjälp oss, om så bara en ynka liten bit på vägen.
Låt inte samhället bara fortsätta att inte reagera, låt inte pengarna fortsätta rulla in och ut på fel ställen, låt oss inte fortsätta leva som gömda.
Låt inte dagarna bara fortsätta gå trots att människor skriker inombords.