I Jakarta vid det avslutande ASEAN-toppmötet 7–9 maj har inget genombrott gjorts mellan Kambodjas och Thailands statschefer, men medan politikerna fört samtal med sneda leenden och egna agendor har 18 personer dödats av de tilltagande kulregnen längs gränsen ingen riktigt vet var den ska dras. Addera därtill de tusentals bybor på båda sidor om gränsen som flytt i stridernas skuggor, så har du ett potentiellt storkrig i ett av Sydostasiens mest turisttäta djungelbuskage.

Indonesiens president Susilo åtnjuter ett behagligt läge såväl inom inrikespolitiken som utrikespolitiken. I den förra agerar han med pondus och river ner applådhorder på ledarplats i de större dagstidningarna. I den senare har just konflikten mellan Thailand och Kambodja hjälpt den indonesiske presidenten att hävda sig i de storpolitiska rummen i egenskap av medlare och samtalspartner. Politisk goodwill som Indonesien är i stort behov av.

President Susilo, som själv har några pyrande lågintensiva krig att hantera på hemmaplan, ställde nyligen och under märkliga omständigheter in ett besök i Nederländerna just innan presidentplanet skulle lyfta. Anledningen var rädslan för att förhöras och åtalas för folkmord i Haag rörande den indonesiska arméns brutala frammarsch i det ockuperade Västpapua. En konflikt som varje indonesisk president ärver och som Susilo kanske skickligare än någon annan har förvandlat till en ickefråga bortom etermediernas intressesfär. Trots att flera uppseendeväckande tortyrskandaler har nått omvärlden i form av starka vittnesmål och stötande bildmaterial har – i vanlig ordning – inga högre militära befattningshavare fällts för den legitimerade ockupationspolitiken. Istället har fotsoldater fängslats med ytterst blygsamma straffpåföljder.

Inför ASEAN:s möte i Jakarta vädrade många organisationer från medlemsstaterna sitt missnöje med det växande avståndet mellan politiker och verklighetens folk. “Två olika verkligheter”, beskrev ett gränsöverskridande upprop det hela i en debattartikel i The Jakarta post (8/5-11). I uppropet fanns tydliga krav på ärligare försök att stävja svågerpolitik, korruption och att respektera träffade avtal rörande miljö, ursprungsfolk och urbaniserade underklasser som vill ta del av kontinentens hyllade tillväxt.

Det handlar emellertid om mer än bara kontinentala restaureringar. Södra Asien skuggas av långt större orosmoln än så. Om Burma beviljas att bli ASEAN:s nästa ordförandeland efter Indonesien år 2014 har de kommande asiatiska stormakterna satt sig i ett ytterst trängt läge. Särskilt med tanke på de frihandelsavtal som ASEAN hoppas kunna binda med EU under de kommande åren.

Den politiska trovärdigheten (som redan är tvivelaktig) är ändå ASEAN:s största huvudbry med Burma som ordförandeland, med tanke på Burmas usla MR-historia. Därutöver visar redan pyrande och tilltagande konflikter, som inte får vara med när Asiens ekonomiska under hyllas, på en kontinent som utvecklas lika mycket fram- som baklänges.