Under perioden 1996–2009 fångades 240 lodjur i fällor. 215 av dem i den Värmländska tunnelfällan. Hela 50 av de fångade lodjuren hade allvarliga skador i form av sönderslitna klor. 137 hade träflisor i magen efter att de desperat försökt bita sig ur fällan.

Flest skador orsakades av den Värmländska tunnelfällan och Naturvårdsverket har beslutat att den inte längre får användas vid lodjursjakt. Däremot för räv- och grävlingsjakt. Men hur ska lodjuren kunna veta att de inte får fångas i den så vanligt förekommande Värmländska tunnelfällan eller andra rävfällor?

Det är inte heller något som hindrar att ett lodjur går in i en sådan fälla när som helst under året och inte bara under den tillåtna jakttiden på lodjur. När fel djur fångas ska det släppas, men det kan vara svårt att i fällan avgöra hur skadat djuret är och risk finns då att allvarligt skadade djur släpps fria. Brottsförebyggande rådet har konstaterat en omfattande illegal jakt på rovdjur, varför risken finns att felfångade lodjur dödas illegalt.

Om Värmländska tunnelfällan är så plågsam att den inte längre får användas för jakt på lodjur, varför skulle den då inte vara plågsam för alla de rävar och grävlingar som får fångas i den?

Fällfångade och instängda djur upplever stor stress och drabbas ofta av panik oavsett fällornas konstruktion och utseende. Även om fällorna förfinas kan en stor del av djuren fara mycket illa även om det inte syns vid undersökning av kroppen.

Fällor ”jagar” dygnet runt och under stor del av året, vilket gör dem extremt effektiva. Det finns inget som hindrar att fällor används hela året då det finns många djurarter som är fredlösa året om. Djur kan också fastna eller skada sig i fällor som inte längre används och det finns inget krav på myndighetstillsyn av fällor ute i naturen.