President Susilo Yudhoyono seglar med behaglig vind i seglen. Inrikespolitiskt visar en aktuell rapport hur inkomsten per capita fortsätter att öka och sporadiska terrordåd till trots används landet som det fungerande exemplet på moderat islam i tider av uppror.

Utrikespolitiskt kan framgångslistan göras än längre. Nya integrationsavtal har tecknats med Australien, dit många från Mellanöstern söker sig med Indonesien (och särskilt Jakarta) som transitstopp och ofta blir en del av en växande informell marknad. Därtill har fredspristagaren Barack Obama lyft USA:s drygt tioåriga svartlistning av den ökända milisgruppen Kompassus (en del av Indonesiens armé), som gjort sig kända för ett otal MR-övergrepp i såväl Östtimor som i Indonesiens yttersta spets, det alltjämt ockuperade Västpapua.

Ett motbjudande beslut med tanke på att Kompassus fortsätter att terrorisera människor i Västpapua utan rättsliga följder. På militärfronten har Kina nyligen träffat ett lönsamt missilavtal med Jakartas politiska toppskikt, sedan självständigheten bestående av tjänstemän med ett förflutet inom det militära.

Så hur mår den indonesiska demokratin egentligen, snart 15 år efter Suharto, världens mest korrupte ledare genom tiderna, störtades 1998 på bekostnad av ett hundratal civila liv? Sådär. Korruptionen är alltjämt utbredd och välmående, men seriösa institut och program har sjösatts för att dämpa dess förekomst, även om det på lokal nivå (mycket på grund av utbrett och alltför isolerat självstyre) ännu finns mycket kvar att utkräva.

Journalister på plats vittnar om en pressfrihet som erbjuder mångfald och ett brett utbud, men andra sidan av myntet vittnar om svåra omständigheter för lokalreportrar i politiskt känsliga områden (däribland skövlingens och palmoljans hjärta, Borneo) och för dem som försöker lyfta politiskt känsliga frågor om sexuell läggning, religiösa minoriteter eller den allvarliga situationen i Västpapua.

Beträffande tillväxten är den starkt koncentrerad till städer, framför allt Jakarta och öhjärtat Java. På landsbygden är fattigdomen utbredd, en femtedel av landets 240 miljoner lever under existensminimum och skol- och sjukvårdstillgången är mer än bristfällig. Att pumpa in miljardbelopp i den privata sektorn gläder måhända välbeställda ekonomer, men utan en satsning på social grundtrygghet är den ruralt sett bara ett storpolitiskt jippo.

I Indonesien utbasuneras en stolt bild av ett land på frammarsch. Det finns skäl till det, men frågetecknen börjar bli allt påtagligare. Landet befinner sig där Kina befann sig för 30 år sedan och Indien för tio – i ett ekonomiskt och politiskt momentum där vägen mot framtiden av varje regering torde uppfattas som en behaglig motorväg utan gropar. Men som glupsk energikonsument, främst landets växande urbana medelklass, finns det många frågor utan svar. Därtill tyder mycket på att landets livsviktiga skogsbestånd är bortslarvat och sönderskövlat inom 20 år.

Kommer Indonesien att slå in på samma väg som andra kortsiktiga ekonomiska stormakter, till exempel Saudiarabien, Indien och Kina? För denna trio har uppköp av än så länge odlingsbara marker blivit behaglig inrikespolitik för att tysta kritiker och upprätthålla svällande budgetar. Vart än ASEAN:s toppmöte i början av maj leder kan det ge en hint om Indonesiens utveckling de kommande åren, men som ekonomisk och politisk stormakt har landet med största sannolikhet kommit för att stanna.