Perus behov av social rättvisa är ofattbar, ja, desperat. Djupt inne i landets regnskogsklädda regioner korsar peruaner gränserna till Colombia och Brasilien för att jobba svart inom servicesektorn och turistindustrin. Här är peruanerna likhetstecknet med billig arbetskraft, bara att hunsa med. En inställning som arbetsgivare i såväl Colombia som Brasilien grundar i Perus politiska klimat, vilket legat fast sedan decennier tillbaka.

På den andra sidan om landsbygden, någon timme från stillahavskustens rikliga fångster, infrastruktur och kontakt med omvärlden river trafiken upp damm som anlägger en hinna kring bedrövliga bebyggelser som utgör människors hem år 2011. Bostäderna är resta av kvistar, måltider tillagas över magra eldar, öknen i fjärran erbjuder inget annat än ett lika geografiskt som politiskt dystert ingenmansland.

Sorgen ligger i realpolitikens svek. Peru är inget fattigt land, men har plundrats å det grövsta av både marknadsaktörer och enskilda politiker. Alberto Fujimori, vars dotter Keiko erhöll drygt 23 procent i presidentvalet och kvalificerade sig till den andra valomgången, började sin politiska bana på just landsbygden, på en pall från vilken han sökte de fattigas stöd.

Det är just de politiskt mest exkluderade som har givit den peruanska oligarkin sitt fortsatta stöd. Det gör nyliberalernas brutna löften och cyniska lögner om enklare tider alltmer smärtsam. Någon förändring, åtminstone inte till det bättre, har Perus marginaliserade inte upplevt i tider annars präglade av just sociala framsteg runtom i Latinamerika.

Den andra valomgången, planerad till den 5 juni, är ett ödesval för peruanerna. Ex-militären Ollanta Humala, som i populistisk retorik går hårt åt rovdriften inom överklassen, nådde andra valomgången även förra valet 2006, men förlorade då till förmån för nuvarande presidenten Alan García, före detta medarbetare till Alberto Fujimori och stor anhängare av IMF-regisserade ekonomiska och politiska åtgärder.

Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa har kallat valet mellan Humala och Fujimori för ”ett val mellan aids och obotlig cancer”. Båda kandidaterna har tydliga brister, den förre sätter stor tillit till militären, den senare till sin fars arv, ett huvudlöst ekonomiskt projekt som slutade i ett 25-årigt fängelsestraff för korruption, kidnappning och en rad massakrer. Men Vargas Llosas ord minner mer om en intellektuells arroganta ordbajs än tillhörande en individ som verkligen bryr sig om Perus periferier.

Peru under Alberto Fujimori var de facto en diktatur där medier censurerades, människor ”försvann” och ekonomin kördes i botten efter nyliberalismens beska recept med nedskärningar och hyperinflationer som ingredienser respektive följder. Och även om dottern Keiko Fujimoris politik inte ämnar gå i samma smaklösa spår är hon – oavsett vad Vargas Llosa säger – det tveklöst sämsta alternativt för Peru.