För några veckor sedan chockade Stadsdelsförvaltningen Majorna-Linné
föräldrar genom att presentera ett förslag till ny skolorganisation.
Förslaget berör hundratals elever på sammanlagt åtta skolor och
innehåller en mycket omfattande ommöblering av de båda stadsdelarnas
barn. Huvudidén med förslaget är nämligen att slå sönder stadsdelarnas
skolstruktur genom att flytta om årskurser – allt i syfte att utnyttja
lokalerna på ekonomiskt mest effektiva sätt.



Föräldrar reagerade starkt på att många berörda elever kommer att behöva
byta skola redan efter årskurs tre och att de sedan kan komma att gå i
sammanlagt tre(!) skolor under grundskoletiden. Många barn kommer också
att få betydligt längre skolväg än de har idag; något som slår extra
hårt i dessa stadsdelar som har många högtrafikerade gator.

Jag, och många föräldrar med mig, anser att det nya skolförslaget är
förkastligt då det helt saknar barnperspektiv. Eller som en förälder
uttryckte det: ”det känns som om man ser på våra barn som om de vore
spelpjäser som kan flyttas hit och dit”. Förslaget är nämligen inget
annat än en skrivbordsprodukt, vilken närmar sig djupt mänskliga värden
som barns behov av trygghet och kontinuitet och elevers rätt till hög
pedagogisk kvalitet på ett rent teknokratiskt sätt och där ledordet är
”lokaleffektivitet”.



Jag känner igen argumenten, till exempel från 2010 års tuffa
nedskärningar i Frölunda-Högsbo, som bl.a. innebar att tre skolor fick
stänga. Då hette det från politikerhåll att ”Vi kan inte betala för
murbruk och lokaler utan vi vill gärna betala för innehåll”. Så
reducerades omtyckta och välfungerande småskolor till byggmaterial.

Men hela idén med att räkna på vad barn kostar per kvadratmeter i
lokalhyra vilar, enligt mitt sätt att se det, på ett grovt systemfel.
Det är kommunen själv som äger lokalerna. Varför tar man ut lokalhyror
så att de går ut över kommunens egen utbildningsbudget? För mig är det
ett skolboksexempel på att marknadsmodeller inte fungerar att appliceras
på kommunal verksamhet.



Vidare finner jag det provocerande när Anders Andersson, sektorschef för
utbildning i Majorna-Linné, på ett svepande sätt talar om stadsdelarnas
gamla skolbyggnader som ”stenkolosser som kostar alldeles för mycket
pengar med sina stora korridorer”. Vet han t.ex. att Karl Johansskolan,
en av dessa “stenkolosser”, är ritad av ingen mindre än den kände
arkitekten Gunnar Asplund och att skolan är allmänt känd för att ha ett
mycket högt arkitektoniskt värde? Var finns känslan för att gamla vackra
byggnader faktiskt kan generera värden som välmående, estetisk
stimulans och känsla för tradition – ja, helt enkelt värden som inte kan
översättas i kronor och ören men som i längden är betydelsefulla för
oss både som individer och som samhällsmedborgare.

 

Situationen i Majorna-Linné sätter också fingret på andra grundläggande
problem: skolstrukturen är en fråga som jag anser alldeles för viktig
för att politiker på stadsdelsnämndsnivå skall kunna besluta om. Kom
ihåg att detta är fritidspolitiker som har ett annat jobb vid sidan av
sitt uppdrag. Hur mycket tid har de att sätta sig in i skolvärldens
mycket komplexa frågor? Här finns stor risk för att besluten blir
tjänstemannastyrda vilket är ett allvarligt demokratiproblem. Detta gör
mig allt mer övertygad om att staten bör återta ansvaret för
skolväsendet. Det skulle gynna en – över kommungränserna – jämlik skola
och stärka läraryrkets status.

 

Till dess vädjar jag till Göteborgs politiker att höja blicken från
Excel-tabellerna och istället våga tänka visionärt kring barn och
utbildning. Det finns inget som i längden är mer lönsamt än att satsa på
barn och ungdomar.